Barnet och den unga människan bär framtiden i sig. Detta är ett känt faktum i varje kultur och varje tid.
Borde då inte vi vuxna verkligen stanna upp inför den tydliga tomhet och vilsenhet som avspeglar sig i allt fler barns och ungdomars ögon? En tomhet som inte kan fyllas av kommersialismens produkter, i vilken form de än kommer. En vilsenhet som ökar med avståndet till vuxna människor. Ett sökande efter vägledning som zappar fram mellan TV-kanalernas medvetet valda förebilder och hugger sig fram genom data-spelens ibland kvävande djungel. Där budskapet ges att allt som du får lust till är dig tillåtet – så länge du inte begränsar andra människors rätt att leva efter samma livsfilosofi.
Vad har då barnet och den unge för behov i dag?
Jo, de har samma grundläggande behov som uppväxande i alla tider haft. Behovet av trygghet, samhörighet, att bli sedd som den man är och att ha en uppgift och något att se fram emot.
I dessa behov ligger mycket mer än man kanske ser vid första anblicken. Däri ligger att ha goda förebilder, sådana som kan leda den unga människan. Inte tvinga, begränsa eller kuva. Däri ligger också att ha ett sammanhang, att ha linjer bakåt och framåt. Och att få blomma upp i sina egna förutsättningar. Inte i någon annans, inte bunden av andras förväntningar och krav. Och att ha en plats i familjen, i samhället och i tillvaron.
Det underbara är att vi i församlingar och föreningar har förmånen att för barnen och de unga få presentera Bibelns Gud, han som är ”seendets Gud”. Liksom det lilla barnet blir ett jag genom speglingen i ett du, så blir man mer människa genom att spegla sig i Skaparens blick. Vi kan peka ut för dem rika möjligheter att hitta en uppgift i en värld där Guds goda skapelseordning behöver sökas och på nytt upprättas, vare sig det gäller natur, människor eller samhällsliv.
I kyrka och missionshus har vi möjlighet att visa för dem ett sammanhang. Vi kan räcka dem en bruksanvisning och ett mål för livet. Detta utrustar den unge till att medvetet välja bort det som bryter ner och förstör.
Vi behöver alltmer tydligt visa genom våra liv och genom vår närvaro att vi är till för dem. Den vuxne som lever nära Jesus och har valt hans sätt att tjäna har inget eget att bevaka. Det gör det lättare att vägleda den unge, ställa den sortens krav som leder till ansvarstagande och sen med glädje stå kvar och se hur de unga går vidare och tar över uppgifter både i samhälls- och församlingsliv.
Lena Arvidsson-Artman