En kristen skomakare skall inte vittna om sin tro genom att skriva bibelord på skosulorna när han halvsular. Han skall vittna om sin tro genom att göra ett gott jobb, halvsula med omsorg och kunnighet och visa sina medmänniskor välvilja och hjälpsamhet. Bibelorden och själavården skall prästen stå för. Det är hans jobb.” På detta sätt hölls de två ”regementena” – det andliga och det världsliga – åtskilda i det gamla, lutherskt ortodoxa Sverige. Det var viktigt att så skedde. Om Guds båda styrelsesätt blandades samman uppstod kaos i samhället, menade man.
Så kom väckelsen, den rosenianska väckelsen. Nyomvända människor började vittna om sin tro i sin vardag. Drängar blev predikanter och en och annan skomakare skrev bibelord på skosulorna. Det blev också en viss oreda i samhället, men en salig oreda. Guds Ord och Guds vilja kom i svang bland människor mitt i vardagen. Det bar frukt. ”Trolldom och magi, signerier och övertro levde kvar i vårt land ända tills de fick dödsstöten genom den stora folkväckelsen på 1800-talet”, skriver Bo Giertz i en betraktelse.
Vi är den väckelsens arvtagare. Glädjande nog märks det fortfarande på vårt sätt att tänka. Det som karakteriserade väckelsens folk mer än något annat var att de levde i nöd för sin egen och för andra människors frälsning. De hade evighetsperspektiv på vardagen: Deras grannar och arbetskamrater kunde ju gå förlorade. Visserligen kallade kyrkklockorna alla till gudstjänst varje söndag, men väckelsens folk kände ändå ett personligt ansvar för dem som inte kom.
Drängar blev predikanter och en och annan skomakare skrev bibelord
på skosulorna. Det blev också en viss oreda i samhället, men en salig oreda.
BÖRDA ELLER LIVSFORM
Här bränns det. Vardagskristendom kan bli en börda. Ytterligare krav ställs på dubbelarbetande, stressade människor, som ändå gör så gott de kan för att få en andlig stil på sitt liv. Då skall vi komma ihåg Jesu ord om att hans ok är milt och hans börda lätt. Det var motståndarnas bördor som var tunga.
Vardagskristendom får inte bli en börda. Det är en livsform. ”Ni är jordens salt. Ni är världens ljus. Inte kan en stad döljas som ligger på ett berg.” Den bara ligger där. Jesus säger inte heller att vi skall bli ljus och salt så småningom, eller: Skärp er, så att det lyser om er. Nej, ni är ljus! Det bara är så. ”Ni lyser som stjärnor i denna mörka värld” (Fil. 2:15 ).
KRAFTKÄLLAN
Ljus är en form av energi. Bakom varje ljuspunkt måste det därför finnas en energikälla. En belysningsarmatur kan vara vacker och funktionell med glödlampa och allt. Den förblir likväl en mörk kropp ända tills den ansluts till ett kraftuttag.
Så är det med en kristen människa. Hon är i sig själv en mörk kropp, en armatur, vacker kanske, men mörk. Hon måste anslutas till en kraftkälla för att lysa. Den kraftkällan är Jesus, som om sig själv säger: ”Jag är världens ljus.” Det handlar om att reflektera hans ljus.
Det finns en kraftöverföring. Varje kristen ingår genom den Helige Ande i ett himmelskt nätverk – Kristi kropp. Energin till det nätverket förmedlas genom Guds Ord, genom nattvardens bröd och vin och i bönens samtal med Gud. Under dessa förutsättningar kan ett himmelskt ljus lysa kring en människa.
EN VÄRLDSLIG SAK
Det som nu följer kan upplevas som en prestationskatalog. Går du in i den för att bli en bättre kristen, för att få ett gott samvete på grund av frimodig bekännelse eller för att öka respekten för kristen tro bland dina medmänniskor, då har du missförstått alltsammans. Då bör du sluta läsa här. Fariseerna på Jesu tid skulle gjort det mycket bättre än du. Du kan aldrig bli en bättre kristen än du är i Kristus, aldrig få ett samvete mer fritt från anklagelser än det samvete som blivit frikänt vid Kristi domstol. Du måste bli fri från alla mönster och all gärningslära. Du måste drivas av en kärlek till dina medmänniskor som är av samma art som Jesu kärlek är. Den kärleken finner du inte hos dig själv. Nu kan du fortsätta att läsa.
Att vara kristen i vardagen är i första hand att vara en väl fungerande samhällsmedborgare, plikttrogen och pålitlig. Inget är så värdefullt på en arbetsplats som medarbetare man kan lita på, som inte smiter utan ställer upp när det krisar till sig. En kristen skall i det avseendet vara ett föredöme. Arbetet är ju också en gudstjänst.
En kristen skall vara ärlig, inte ha spik med hem i fickorna från byggarbetsplatsen. Det är ett känt faktum att ett företag som skall bygga 20 villor måste beställa material till 21 . En kristen skall inte ha del i det svinnet. Tänk på papper, pennor, stenciler, datorutrustning, telefon etc.
En kristen måste vara lojal mot rättsordningen, inte sabotera den, inte dispensera sig själv från att lyda skattelagar, tullbestämmelser, hastighetsbegränsningar, inte ens om man tycker att lagarna borde ändras och regeringen avgå.
En kristen har all rätt att utnyttja de sociala förmåner en välfärdsstat erbjuder, men det måste ske ärligt. Tillvaratagandet får inte tänjas utöver de gränser initiativtagarna tänkt sig.
En kristen måste ständigt ta strid med sin gamla människa. Tänk på firmafester, konferenser och kurser. En stilla flört bara, men den kan få katastrofala konsekvenser. En kristen som i vardagens alla trivialiteter ändå markerar gränser – det finns sådana när det gäller blickar och åtbörder – kommer att få uppleva vänskap, respekt och tillgivenhet rikare än han kunnat ana. Alla vet ju att det är en människa att lita på.
Vi lever i en tid av berusning. Livskvaliteten höjs med droger. En kristen kan sprida mycken sund livsglädje. Vi har fått en härlig utmaning: ”Berusa er inte med vin. Låt er i stället fyllas av ande.” Det är inget bud. Det är ett tips.
LÅT DEN HELIGE ANDE HÖJA DIN LIVSKVALITET!
Till det nu sagda måste läggas två synpunkter. Den ena är att en god moral inte är något specifikt kristet. En vanlig medelsvensson kan nå lika långt på den vägen. Det är likväl härligt med en kristen som har ett gott renommé i sin omgivning.
Det andra är att en kristen inte är felfri. Det är den sekulariserade människans dogm: Vi bör ha ädlare karaktär än andra. Tyvärr har vi inte alltid det. Vi lever av nåd, men då är det också viktigt att en kristen erkänner sina brister och kan be om förlåtelse för gjorda felsteg.
EN ANDLIG SAK
Det andliga regementet var fordom prästers och biskopars uppgift. Men väckelsefolket läste hos Petrus: ”Ni är ett konungsligt prästerskap, ett heligt folk, för att ni skall låta världen veta vilka underbara gärningar han har gjort.” Vi är alltså alla präster med uppgiften att låta människor veta vad Gud har gjort.
I min ungdom rekommenderades vi att säga ”ett gott ord om Jesus” i skola och på arbetsplats. Berömvärd var pojken som kom ny till jobbet och presenterade sig: ”Jag heter Sven och är frälst.” Så var det gjort – men för många svek modet. Lika gott var det! Drivkraften till en sådan bekännelse var kanske mer omsorg om det egna samvetet än omsorg om medmänniskans frälsning. Kravet på bekännelse blev, oberoende av bevekelsegrund, till en oerhörd börda. Det är kanske på samma sätt i dag. Vad är felet? Det är gärningslära!
Paulus säger: ”Jag vet på vem jag tror.” Det är kanske just det kristna människor inte vet. Det är viktigt att ha upplevt ”hela rikedomen av en fast och genomtänkt tro, och så lära känna Guds hemlighet, Kristus”. Kanske vi saknar den rikedomen. Vi är osäkra. Vi menar kanhända att kristen tro är intellektuellt ohållbar. Vi behöver inhämta kunskaper i såväl troslära som apologetik. Att förkovra sig i Guds Ord och i kristet tänkande är ett sätt att rusta sig för vardagen som kristen. ”Håll Herren Kristus helig i era hjärtan. Var alltid redo att svara var och en som begär en redogörelse av er för det hopp ni har. Men gör det vänligt, inte självsäkert, med gott samvete” (1 Petr. 3:15–16 ). Det är en god regel att ta med sig ut i vardagslivet.
I dag går inte människor till kyrkor eller missionshus. Det enda sätt på vilket de kommer i kontakt med kristen tro är genom personliga relationer. Det finns många i din vardag vars enda kontakt med kristen tro är – du. De kommer kanske aldrig att träffa någon annan som vet något om Guds hemlighet, Kristus – ingen mer än du. Bed om att kunna ta väl vara på varje lägligt tillfälle, att kunna uppträda klokt och förståndigt bland dem, att kunna välja orden, alltid vänliga, men med salt (Kol. 4:2–6 ).
Som kristna har vi lätt för att isolera oss. Vi bör ge akt på oss själva i det avseendet. Hur många icke kristna har fikat vid ditt köksbord den sista månaden? Svaret på den frågan är avslöjande. Vi måste söka vänskap innan vi kan evangelisera.
Den första kristna kyrkan erövrade hela romarriket och utbredde sig långt utanför dess gränser på relativt kort tid. Ett faktum är att detta jätteverk utfördes utan någon organiserad mission. Budskapet gick från man till man. Små obetydliga människor vittnade var och en i sin krets. Den ene tog sin vän, den andre sin far med sig till gudstjänsten. Ingen reklam, inga stora satsningar, men Guds Ord predikades och nattvardens heliga gåvor delades ut. Det var den seger som övervann världen.
Tänk, om detta kan upprepas i dag! Det behövs kanske bara att alla kristna i vårt land blir vardagskristna, som genom sin blotta närvaro förkunnar hans väldiga gärningar, som kallat oss från mörker till sitt underbara ljus. – Skriv bibelord på skosulorna!
Rune Gustavsson, predikant, lund