Tankar efter MBV:s årsmöte 2001med temat ”Hemlängtan”.
Kom, Frälsare kär, och fatta min hand, kom led mig i frid denna dagen…
Bättre hade vi inte kunnat börja en dag med en lång bussresa framför oss.
Vi var 27 skåningar som startade från ett hem i söder för att nå ett hem i norr, nämligen från Strandhem till Fridhem för att där få vara med om MBV:s årsmöte.
Det enda jag vet, det är att nåden räcker… hörde också till de sånger vi sjöng i bussen. Och – nåden räckte! I hela 120 mil!
När vi kom fram till Fridhem möttes vi av temat för årsmötesdagarna: Hemlängtan. Redan? Vi hade ju precis… Men: ”Hemma i himlen skall ingen mer gråta, Herren skall själv torka tårarna av… Tänk vilket jubel: Lovsångens ämne blir Frälsarens namn!”
Så ljöd lägersången, som vi fick sjunga flera gånger under dagarna.
Vårt land är ett avlångt land. Många kontraster möter varandra i de olika landsändarna. Skåningar och norrlänningar har inte riktigt samma kynne och traditioner, delvis olika kultur, och absolut inte samma dialekt. Skulle vi kunna komma överens med och förstå varandra?
I sången var vi ett – ett i Kristus! Skånska sångförslag och vittnesbörd varvades med norrländska vid första kvällens programpunkt ”Min sång”. Och ingen tänkte väl på hur det lät när de olika dialekterna blandades med varandra i sången.
I den inledande predikan betonade Jan Johansson att det bara finns två grupper av människor: de som är i Kristus och de som är utanför Kristus. Hur ska jag kunna veta vilken grupp jag tillhör? Svaret blir en motfråga: Behöver du höra om Kristus?
Vi som knappt hunnit skaka av oss resdammet fick nu sitta ner och lyssna till Bibelns ord om gäster och främlingar. Gäster – turister – känner inte landet dit de kommer. Främlingar, som kan liknas vid invandrare, tar med sig mycket från sin gamla kultur för att kunna trivas i det nya landet. Mycket som inte passar in där. ”Men nu, i Kristus Jesus har ni som förut var fjärran kommit nära, i kraft av Kristi blod… Alltså är ni inte längre gäster och främlingar…” De som aldrig lärt känna Jesus tar med sig så mycket som inte passar i Guds tempel. Se efter vad som är viktigt i himlen: det är också viktigt här!
I ett hem bor som regel de som har samma efternamn, gener och vardagsmönster, och trädgården brukar prydas av en enda flaggstång. Under mötesdagarna på Fridhem såg vi flera olika flaggor, och olika spännande människotyper, från innevånare i Nordens fyra länder till representanter för såväl Indien som Eritrea fanns också där. Men vittnesbörden på de olika språken handlade alla om Ljuset, världens Ljus, som är Jesus. Och i lördagens morgonbön fick vi veta hur det ser ut ”Hemma i himlen”, som lägersången hade som rubrik: ”Jag såg en stor skara som ingen kunde räkna, från alla land och stammar och folk och tungomål. De stod inför tronen och inför Lammet, klädda i långa vita dräkter, med palmer i sina händer, och de ropade med hög röst: Frälsningen tillhör vår Gud, honom som sitter på tronen, och Lammet.” Tänk att få lovsjunga Lammet, oberoende av dialekter, gener och hudfärg! Det enda som gäller på resan dit är: Behöver du höra om Kristus?
Att livet är som en resa känns särskilt påtagligt när man är på en mångmilafärd. Målet måste vara det viktigaste, men även det som händer under resans gång. Det är inte säkert att alla känner varandra inför en bussresa, men att vi tillsammans får njuta av färdens tjusning och Guds underbara natur svetsar oss samman. En bra reseledare ser också till att kroppen får sina måltidsraster. I Vännäsby kyrka fick vi så påtagligt uppleva orden ”Kring källan syns en syskonring i salig ro och gamman … och källan heter Jesus Krist.” Styrkta av måltidsrasten vid Herrens Bord tågade vi till lägersången ut i sommarkvällen:
Hemma i himlen skall lovsången tona mäktig som havet när böljorna slår. Hemma i himlen blir allting förnyat, rena som Jesus kring tronen vi står. Tänk vilket jubel , ja, tänk vilket jubel lovsångens ämne blir Frälsarens namn!
Och vår resas mål är: Fridens Hem!
Eva Henriksson