Lovad vare vår Herres Jesu Kristi Gud och Fader som i sin stora barmhärtighet har fött oss på nytt till ett levande hopp genom Jesu Kristi uppståndelse från de döda. 1 Petr. 1:3–4.
Petrus är ett av uppståndelsens och påskens vittnen. De allra första var de kvinnor som evangelierna nämner, men sen kom Petrus och Johannes. Lärjungarna hade till att börja med uppfattat kvinnornas rapport som tomt prat, men dessa båda var ivriga att själva få se den tomma graven. Om Johannes står det att han såg och trodde. För Petrus dröjde det.
Jesus hade blivit dömd och förd till korsfästelsen på Golgata. Han hade dött och lagts i en grav. För Petrus, som förnekat sin käre Frälsare, hade allt varit mörkt och hopplöst, ända till dess att den Uppståndne kom och visade sig särskilt för honom, såsom Lukas-evangeliet berättar: ”Herren har verkligen uppstått och han har visat sig för Simon!”
I sitt första brev ger oss Petrus ett kraftigt vittnesbörd om vad Jesu uppståndelse betydde och betyder. När en ersättare för Judas ska utses, säger Petrus att han måste ”tillsammans med oss vara ett vittne om hans uppståndelse”. Jesus, som blivit spikad fast på korset och dödad, har ”Gud uppväckt och löst ur dödens vånda, eftersom det inte var möjligt att han skulle behållas av döden”. Så uttrycker Petrus det.
Strax före sin himmelsfärd hade Jesus gett sina apostlar löftet: ”När den Helige Ande kommer över er, skall ni få kraft och bli mina vittnen i Jerusalem och i hela Judeen och Samarien och ända till jordens yttersta gräns.” Och efter den första pingstdagen gick apostlarna med stor frimodighet ut och vittnade om sin Frälsare. Kristi kyrka växte, fler medarbetare kallades och budskapet om frälsningen i Jesus Kristus spreds runt om i Medelhavsområdet.
Men förkunnelsen av evangelium stannade inte upp där. Nya vittnen har under århundraden kallats och sänts, och Jesus Kristus, den korsfäste och uppståndne, har blivit känd och älskad av allt fler människor.
Guds Helige Ande vill i dag övertyga också oss om vårt syndafördärv och om att man går evigt förlorad utan tron på Jesus. Men Anden vill också visa på att Jesus har dött för våra, ja, för mina synder och är verkligt uppstånden och lever. Får han det, kan vi likt Petrus glädja oss över det nya livet i Kristus och hoppet om uppståndelsen genom tron på honom.
Ännu har inte alla hört evangelium. Varje kristen har här ett ansvar för att fler skall få höra om den enda frälsningsvägen. Det är ett uppdrag och en kallelse som följer med evangeliet och tron. När ordet om Jesus blivit min tröst och min glädje, kan jag inte behålla det för mig själv. Både våra ord och vårt livsmönster präglas ju av vad vi ser och hör, och som vittne måste man själv ha hört och sett det man ska vittna om. Petrus och de andra apostlarna hade gjort det, och detsamma gäller alla dem som Guds Ande fått föda på nytt. ”Ni är mina vittnen, säger Herren, och jag är Gud.”
Också i dag utrustar Herren sina vittnen och tar själv ansvaret. Då skall vi inte dra oss undan utan låta hans Ord och Ande leda och fostra oss att leva som Jesu Kristi vittnen och med våra ord bekänna hans namn i en värld som ännu inte känner honom.
Bön: Tack, Herre Jesus, för att du verkligen är uppstånden! Då vet jag att mina synder är försonade och förlåtna. Tack att jag får äga din frid och visshet om uppståndelsen och ett evigt liv. Hjälp oss att vara dina vittnen till dess att du kommer åter. Amen.
Arthur Einarsson, predikant, Åhus