Men denna skatt har vi i lerkärl, för att den väldiga kraften skall vara Guds och inte komma från oss. 2 Kor. 4:7.
Krukor, krukor, krukor… En rad luo-kvinnor är på väg till marknaden med de lerkrukor de förfärdigat och bränt i sina hem. På marknaden har deras krukor stor åtgång, eftersom de är något av förbrukningsartiklar. Kisii-kvinnorna byter gärna ut litet av sin hemodlade majs och sina grönsaker mot en och annan lerkruka.
Vad används då dessa krukor till? Användningsområdena är många. En stor kruka kan vara stationär i ett av hyddans hörn. I den förvaras dricksvattenförrådet. Mindre krukor kommer till användning när detta stora kärl skall fyllas (om man nu inte har en plastdunk till detta). Krukor av olika storlekar används till förvaring av mat. Sådana kan man ibland se upphängda med rep i någon taksparre i en hydda.
När en person dött, brukar hyddan ofta överges, tills den faller omkull av sig själv. Det kan då hända att en kruka med t.ex. välling till en början bara blir hängande där med sitt alltmer illaluktande innehåll.
Nu förstår vi ju att krukan inte själv uppfattar sitt tillstånd och inte kan göra något för att förändra sin situation. Hyddan är mörk – en tillfällig besökare ser inte krukan, men känner kanske odören. Det är först när ljus utifrån får komma in, som sakernas verkliga tillstånd blir uppenbart. Det måste till en utomstående kraft för att lerkärlet skall kunna bli användbart på nytt. Det måste vändas upp och ner, tömmas helt och rengöras grundligt för att kunna fylla sin avsedda funktion.
Fylls den sedan med ett dyrbart innehåll, blir krukan verkligt värdefull, fast den i sig själv inte betingar något högre pris.
I 2 Kor. 4:7 läser vi om skatten i lerkärlet, en bild av den största skatten – Jesus – i ett människohjärta. I vårt naturliga tillstånd är vi lika den kvarglömda krukan i hyddan med dess orena innehåll. Vi är döda i överträdelser och synder (Ef. 2:1) och såsom sådana omedvetna om vårt verkliga tillstånd. Endast Guds ord – Guds heliga lag – kan med sitt uppenbarande ljus göra oss medvetna om detsamma och således om vårt behov av rening.
Herren vill ta hand om lerkärlet och vända det upp och ner – tömma det på allt eget – och rena det. Och reningsmedlet blir vi upplysta om bl.a. i 1 Joh. 1:7, där vi läser: ”Jesu, Guds Sons, blod renar oss från all synd.”
Så vill Herren själv ta sin boning i det renade kärlet. Då kan detta uppfylla sin av Gud avsedda funktion; dess värde är oändligt och sträcker sig in i evigheten.
Hur går det då med det kärl som inte blir tömt, inte renat? Jo, det kommer en dag att kastas bort – bort för att brännas i all evighet.
Käre Frälsare, töm mig på allt som är mitt! Fyll mig med allt som är ditt!
Gunhild Andersson