Var frimodig!

Det är bara vid Jesu kors du kan bli fri. Det är som fri du blir modig i vittnesbörd och tjänst, fri-modig!

För 2 500 år sedan stod det ett par tusen människor och tittade ut över ruiner och grushögar som en gång hade varit deras och deras fäders stad, ”den store konungens stad”. Nu stod de där, ett föraktat folk omgivet av fiender, och såg ut över grushögarna. Men de var frigivna!

Denna folkspillra fick en gigantisk uppgift. De skulle åter bygga upp Herrens tempel. De hade två ledare, en politisk, Serubbabel, och en religiös, översteprästen Josua. Till dem talade Herren genom profeten Haggai som sade: ”Men var nu frimodig, du Serubbabel, säger Herren, var frimodig, du överstepräst Josua, Josadaks son, var frimodiga alla ni människor i landet, säger Herren. Arbeta, ty jag är med er, säger Herren Sebaot. Min Ande är mitt ibland er. Frukta inte!” (Haggai 2:5.)

Denna situation, med dess hot och löftesord, är en bild av Guds folk i alla tider – befriat och föraktat, men med en stor uppgift. Låt oss ta löftena till oss.

Herren Sebaot betyder Härskarornas Gud. Han är med och hans Ande är mitt ibland hans vänner. Det är ord till oss som just nu står mitt i den nya terminens arbete, ett ord till predikanter och präster, till söndagsskollärare och ungdomsledare, till alla som sitter i styrelser och kommittéer: Var frimodiga! Gå till verket! Jag är med er säger Herren, Härskarornas Gud.

Men att vara frimodig är inte alltid lätt: Det kan finnas skäl att vara försagd. Det är svårt att se upp till Gud. Det har med synden att göra. Har vi gjort en människa illa har vi svårt att se henne frimodigt i ögonen. Ännu värre är det att vara frimodig inför Gud. Kan du se Gud i ögonen? David ber efter ett svårt syndafall: ”Ge mig på nytt en frimodig ande!”

Låt oss se på frimodigheten ur två aspekter: frimodig inför Gud och frimodig i kallelsen. Då måste vi börja med:

 

Frimodig inför Gud

In i den frimodigheten skall vi ledas genom två bibelord. Det första är följande: ”Så kan vi då, bröder, frimodigt gå in i det allra heligaste genom Jesu blod. Han har öppnat en ny väg till livet åt oss, in genom förlåten – det är genom sin jordiska kropp.” (Hebr. 10:19–20.)

Det allra heligaste var Guds-närvarons rum i Israel. Framför dess öppning hängde ett tjockt draperi. På draperiet var broderat keruber. De skulle påminna om keruberna som utestängde människorna från Livets träd i paradiset. Vägen till Guds närvaro var alltså stängd. Ingen kunde med frimodighet komma nära Gud.

Men så hände det något i det ögonblick Jesus dog. Det tunga draperiet framför Guds-närvarons rum rämnade i två stycken. Det öppnades en väg, en ny och levande väg, in till Gud i kraft av Jesu blod. Draperiet som brast var en bild av Jesu kropp som bröts sönder på korset. Det finns nu en öppen väg in i ett befriat område, in i Kristus. Jag kan frimodigt komma inför Gud, se Gud i ögonen. Grunden för detta är Jesu försonargärning.

Det andra bibelordet lyder: ”Låt oss därför frimodigt gå fram till nådens tron för att få barmhärtighet och finna nåd till hjälp i rätt tid.” (Hebr. 4:16.)

Frimodigt gå fram till nådens tron. Vägen dit går genom dopet och tron. Vi är döpta till Kristus, döpta in i hans död, hans grav och hans uppståndelse. Vi är döpta in i Kristus för att kunna leva uppståndelsens nya liv. Skall det vara möjligt, måste vi ständigt få gå till nådens tron och få barmhärtighet och finna nåd. Och den vägen är öppen. Du får frimodigt gå den. Du får komma med allt det tunga, dina misslyckanden, din skam. Du får gå ända fram till nådens tron, till universums hjärta, och säga: Far, förlåt, gör mig ren i din Sons blod! Det är bara vid Jesu kors du kan bli fri. Det är som fri du blir modig i vittnesbörd och tjänst, fri-modig!

 

Frimodig i kallelsen

Vi vet att de första kristna ivrigt bad om frimodighet. Vi kan förstå att det behövdes gudagiven frimodighet för att hävda att en politisk upprorsman och religiös hädare, dömd till döden och korsfäst i Jerusalem, var denna tillvaros Herre, Guds Son och världens Frälsare. De hade alla odds emot sig.

Det är kanske så med oss också. Att vara bibeltrogen är ju i allmänhet ingen merit. Vi betraktas som ett andligt reservat, och det kan göra oss försagda i samtal och undervisning. Men så behöver det inte vara!

Vi har Guds Ord. Vi har en tro på detta Ord. Vi vet att Gud talar där. Detta har präntats in i många av oss från barntimmar och söndagsskola och i förkunnelse. Vi har en glädje och förtröstan i Guds Ord. Tänk, vilken frimodighet det borde ge! Vi behöver inte som kyrkliga dignitärer skriva böcker om hur lite man konkret behöver tro på Guds Ord. Vi vill hålla fast vid att Bibeln är Guds Ord alltigenom. Vi vågar gå ut och säga: ”Så säger Herren.” Vi står på en fast klippa.

Vi har i arv också fått en sund själavård. Låt oss kalla den evangelisk-luthersk själavård. Vad det är kan enklast förklaras med ett par exempel:

Kommer du ihåg Johannes i Börsebo från Bo Giertz Stengrunden? Han ligger för döden med ett ont hjärta och mycken synd. En gammal kvinna läser för honom: ”Se, Guds Lamm, som borttager världens synd.”

”– Även den synd som bor i mittorena hjärta?

– Ja, all den synden sonade han, när han dog i ditt ställe.

– Men jag har den ju kvar.

– Ja, så visst som Paulus också hade den kvar. Har du aldrig läst det: Jag vet, att i mig, det är i mitt kött, bor intet gott. Viljan haver jag, men att göra gott, förmår jag icke.

– Ja, så är det, viskade Johannes.

– Så har det alltid varit, för oss och för alla andra. I hans sår är vi helade. Han är försoningen för våra och hela världens synder.

– Ett ord till, ett fast – och jag tror det.

– Allesammans äro de syndare, och hafwa intet berömma sig af för Gudi: Och warda rättfärdige utan förskyllan, av hans nåd, genom den förlossning, som i Christo Jesu skedd är.

– Amen, jag tror! Sade Johannes knappast hörbart.”

Så firade man nattvard. Johannes hade fått frid

Eller minns du den unge pastor Fridfeldt, också i Stengrunden, som var omvänd och hade givit Gud sitt hjärta och den kloke gamle kyrkoherdens syn på detta:

”Ser du min gosse, det är en sak att utvälja Jesus åt sig till en Herre och Frälsare, att ge honom sitt hjärta och avgöra sig för honom och tro att nu tackar han ja och är glad åt att få räkna mig med i sin klena hjord – och en helt annan sak att tro på honom som en Försonare för syndare, bland vilka jag är den störste. En försonare utväljer man icke åt sig, förstår du, och inte ger man honom sitt hjärta. Hjärtat – det är en rostig plåtburk på en avskrädeshög. Just en snygg födelsedagspresent! Men där kommer en underlig Herre gående och förbarmar sig över den usla plåtburken och sticker sin spatserkäpp igenom den och petar upp den ur smörjan och tar den med sig hem. Så går det till…”

Fattar du vilket underbart evangelium det finns i denna syn på oss själva, på Gud och på Jesu försonargärning? Den är en Guds gåva till oss. Vi har ingen ny lära. Vi har den lära som alla väckelserörelser har haft i Kristi Kyrka: den urkristna församlingen, många av medeltidens ordnar och sällskap, reformationen, herrnhutismen, den nyevangeliska väckelsen. Vi har inget att skämmas för. Var frimodiga!

Rune Gustavsson, predikant, Lund