I Bibeln uppmanas vi att vara både frimodiga och ödmjuka – två egenskaper som vi ibland tänker är varandras motsats. Om jag känner mig själv och min synd, kan jag då vara frimodig? Och att tycka att man inte duger till något, är det att vara ödmjuk?
Ordet frimodig är en sammansättning av orden fri och modig. Motsatsen till frimodig är att vara bunden och feg. I Bibeln uppmuntras vi att vara frimodiga, och vi får tre skäl till frimodighet.
Gud är ju för oss!
Det första skälet handlar om Gud. I Rom. 8 frågar Paulus retoriskt: ”Vem kan vara emot oss om Gud är med oss?”
Gud är allsmäktig och allvetande. Oavsett vilken situation du befinner dig i är han närvarande och ser dig, inget kan hända som inte han tillåter. Detta är det första skälet till frimodighet: Du behöver aldrig vara rädd.
Kom ihåg vem du är!
Det andra skälet handlar om identitet, alltså förståelsen av vem jag är. Tänk dig att Stefan Holm en dag mitt i sin karriär glömde bort att han var en av världens bästa höjdhoppare. Om du då ledde honom till en friidrottsarena och la upp ribban på 2,30 skulle han förmodligen anse att det var omöjligt och vägra hoppa över, eller göra ett mycket halvhjärtat försök. Han skulle också tycka det var orimligt om någon krävde att han skulle träna sex timmar om dagen och hålla en sträng diet. På samma sätt är vår identitet avgörande för vår frimodighet och livsföring.
Vad är då din identitet? Den sundaste bilden av dig själv får du genom att se på dig själv med Guds ögon. I Bibeln är det tydligt att du som kristen är Guds älskade barn och ögonsten. Du är inte i förs-ta hand en tjänare, utan Jesus kallar dig syster eller bror. Även om dina egna krafter är klart begränsade kan den helige Ande verka oändligt mycket genom dig – och det vill han. Detta är det andra skälet till frimodighet: Gud kan göra vad han vill genom dig.
Det finns förlåtelse!
Det tredje skälet har att göra med att vi får vara frimodiga – inte bara inför andra människor, uppgifter och situationer, utan också inför Gud. Det kan tyckas högmodigt att vi små människor som ständigt bryter mot hans vilja skulle träda fram inför den Helige och Allsmäktige med frimodighet, men Paulus uppmanar oss till det.
Skälet till att vi kan komma inför Gud med frimodighet är att han förlåter oss våra synder. När Jesus dog tog han på sig straffet, och därmed öppnades vägen in i det allra heligaste. Därför får vi nu frimodigt gå in i Guds närhet.
Av berättelserna i Bibeln kan vi lära att det inte är särskilt konstigt om man känner sig liten och rädd i mötet med Gud, men också att han alltid säger: Var inte rädd. Du behöver inte känna rädsla och skam inför din himmelske Far, utan kan frimodigt be om förlåtelse för dina synder och lägga fram dina rädslor, din oro och din längtan i bön.
Fri och modig
För att vara frimodig måste man vara fri. Att vara alltför bunden av det jordiska kan hindra din frimodighet. Om du är rädd att förlora dina ägodelar, din status, din höga ställning eller ditt bekväma liv, så kommer detta att begränsa din handlingsfrihet.
Att vara slav under andra människors omdömen kan också göra att du förminskar dig själv och inte lever ut de gåvor och unika egenskaper Gud gett dig, av rädsla för vad andra ska tycka. Om du är bunden i synder som du vägrar att lägga fram inför Gud, kommer detta även att leda till ett inre tvivel på om du och Gud är på samma sida. Det kommer också att allvarligt begränsa din frimodighet. Allt detta är sådant du får be Gud att befria dig från.
Att vara modig innebär inte att aldrig vara rädd. I situationer då du inte känner rädsla eller oro behövs egentligen inget mod. Mod är att göra något trots rädslan. Den onda makten vill gärna att vi ska vara bundna av det jordiska, rädda för människor och tvivlande på att Gud vill oss väl. Men sanningen är att Gud vill ge allt i överflöd, han älskar oss och i hans kraft ”förmår vi allt” (Fil. 4:13). Sanningen gör oss fria och modiga.
Ödmjuk
Det svenska ordet ödmjuk har att göra med att vara ’mjuk inför ödet’, alltså att böja sig inför hur saker är och blir. Som kristna tror vi dock inte att tillvaron styrs av något opersonligt och opåverkbart öde, utan av en personlig Gud som hör bön. Eftersom vi lever i en fallen värld, sker mycket som inte är vad Gud vill. Därför är det inte en sund kristen livshållning att utan protester böja sig för vad som helst. Tvärtom finns det mycket vi ska kämpa emot. Det vi ska böja oss under är Guds vilja.
Inte av tvång, utan av kärlek
Men Gud vill inte att vi ska böja oss under hans vilja så som en slav böjer sig under sin herre, för att slippa straff eller få belöningar. För att visa detta kom han till jorden som ett litet barn.
Gud vill att vi ska förstå att han älskar oss, och att hans vilja med oss och våra medmänniskor är god – när vi tror det, följer vi den inte längre av tvång. I Bibeln kallas det för att Gud skriver in sin lag i våra hjärtan. När vi vill det Gud vill blir vi hans sanna barn, i betydelsen att vi liknar honom. Denna förändring kan bara åstadkommas av den helige Ande, och den beskrivs i Bibeln som att våra hårda stenhjärtan byts ut till riktiga hjärtan. En vilja genomsyrad av Guds kärlek är ett ödmjukt hjärta.
Ömsesidigt underordnande
Ödmjukhet handlar i dagligt tal oftast om hur vi förhåller oss till andra. Detta är alltså inte att likgiltigt finna sig i vad som helst, utan att kämpa för det goda.
I denna kamp glömmer vi lätt bort att andra, även meningsmotståndare och fiender, är skapade och älskade av Gud. De har, liksom jag, oändligt värde och stor potential. Det betyder att jag inte kan värdera mig själv, mina åsikter eller mina behov högre än andras. Tvärtom uppmanas vi att underordna oss varandra (Ef. 5f.). Ett tillstånd där två är underordnade varandra är ju egentligen en logisk självmotsägelse – om den ena är under kommer ju den andra logiskt sett att vara över. I stället handlar detta om en process.
Guds älskade barn älskar varandra
De flesta av oss har en benägenhet att värdera oss själva, våra åsikter och behov som viktigare än andras. Därför präglas relationer ofta av ett skeende där vi försöker ta plats, uppmärksamhet, makt och fördelar på andras bekostnad, vilket leder till maktkamp och konflikt. Efesierbrevet uppmanar oss att vända på processen, att prioritera andras intressen högre än våra egna – för av kärlek till mina medmänniskor är jag mest intresserad av att de ska lyftas fram och ha det bra.
Gud vill inte att vi ska böja oss under honom av rädsla eller tvång. Ett tillstånd där vi underordnar oss andra enbart för att vi inte vågar eller orkar annat är inte heller eftersträvansvärt eller särskilt fromt.
I värsta fall kan vi börja tro att vi faktiskt är mind-re värda, och att våra åsikter och behov är mindre viktiga. Då vill Gud upprätta oss och påminna om att vi är hans älskade barn, med oändligt värde och potential. Bara med denna identitet kan vi av fri vilja välja att ändå prioritera andra – det är ödmjukhet i Jesu efterföljelse.
Frimodig och ödmjuk
Motsatsen till frimodighet är inte ödmjukhet utan bundenhet och feghet. Motsatsen till ödmjukhet är inte frimodighet utan högmod, att värdera sig själv, sina behov och åsikter högre än andras.
Frimodighet och ödmjukhet är två praktiska konsekvenser av en sann förståelse av vem jag är, vem Gud är och vilka mina medmänniskor är. De kompletterar varandra, men ibland tar man en brist på det ena för att vara det andra. Att framhäva sig själv framför andra handlar inte om frimodighet utan brist på ödmjukhet. Att aldrig ta plats eller bidra med tankar och åsikter, att tro att man inte duger något till, handlar inte om ödmjukhet utan brist på frimodighet. Ödmjukhet handlar inte om att förminska sig själv utan om att lyfta upp andra.
Att älska som Jesus
Vårt främsta exempel i frimodighet och ödmjukhet är Jesus. Han förminskade aldrig sig själv, utan talade frimodigt om vem han var och vad Gud skulle göra genom honom. Trots att Jesus visste vem han var ödmjukade han sig ständigt, han var som en tjänare för sina lärjungar och tvättade deras fötter, och han offrade till slut sitt liv för andra. Inte av tvång, rädsla eller för att vinna egna fördelar, utan för att Guds vilja var hans vilja. Hans hjärta var fullt av kärlek till Gud och människorna. Låt oss be att få bli mera lika honom.
Mattias Engström, psykolog, Lund
Tänk på!
• Frimodighet är att gärna bidra med sina åsikter och idéer. Ödmjukhet är att vara intresserad av andras åsikter och gärna ge dem rätt.
• Frimodighet är att våga ta på sig ansvarsfulla uppgifter. Ödmjukhet är att erkänna att jag är helt beroende av Gud och mina medmänniskor för att lösa uppgifterna.
• Frimodighet är att med glädje ta emot allt gott Gud ger mig. Ödmjukhet är att se andras behov och hjälpa dem.
• Ödmjukhet är att veta att jag varken förtjänat livet eller förlåtelsen. Frimodighet är att veta att Gud alltid vill ge liv och förlåtelse
i överflöd.
• Frimodighet är att veta att jag genom Jesus är Guds älskade barn och ögonsten. Ödmjukhet är att veta att min medmänniska, både vän och fiende, är skapad av Gud och älskad av honom.