Luther kommenterade en gång sitt eget sätt att predika. Han hade bjudit den berömde boktryckaren Luft på middag. Boktryckaren frågade under middagen sin charmerande värd: Bäste Herr Doktor, hur lyckas ni med att predika så kraftfullt och närgånget? Jag läser mycket och lyssnar på många predikningar men brukar känna mig lika kall och död som förut, men när jag hör Er tala, så måste jag lyssna, och er predikan berör mig på djupet av min själ.
– Receptet är ganska enkelt, min käre vän, svarade Martin Luther, och vem som vill kan ta efter.
FÖR DET FÖRSTA: När jag stiger upp på predikstolen säger jag till mig själv: Martin, glöm inte att du är språkrör för den högste Guden – himmelens Gud. Tala därför i Hans namn och på hans uppdrag! Bry dig inte om de mäktiga människorna på jorden och var inte rädd för att säga sanningen! Akta dig för högmod och ärelystnad! Jag anpassar mig inte efter någon annan, inte ens till mig själv, utan talar bara i min Herres tjänst. Gud kan tåla stolthet och ärelystnad i vilket annat yrke som helst men inte hos teologen. Inför Guds Ord måste alla ödmjuka sig och Gud ensam ska ha äran.
FÖR DET ANDRA: Jag håller mig till Skriften allena och studerar den på nytt dag efter dag. Den är som ett stort träd med många grenar, och jag har ännu inte skakat på någon gren utan att få en god, smakrik frukt. Tänk att få lära känna Skriften rätt! Många tror att när de läst igenom Guds Ord en gång så vet de allt!
FÖR DET TREDJE: Jag brukar inte beröra alla delar, utan koncentrerar mig på huvudpunkten, varpå hela predikan vilar. Vad som inte hör dit, det lämnar jag, oavsett vad som faller mig in. Det går inte att säga allt på en gång. Måtta i allt är en god sak.
FÖR DET FJÄRDE: Jag låter mina predikningar vara enkla och anpassar mig inte till doktorer och studenter, utan jag vänder mig till gemene man, så att både bönder och de utan bildning – liksom 12–13-åringar – kan förstå. Din predikan ska vara sådan att även Jöns och Greta kan få något med sig hem. Jag tål inte dem som i sina predikningar bara riktar sig till de förnäma, lärda åhörarna och som inte bryr sig om vanligt folk. Herren Kristus själv använde sig av liknelser om får, herdar, vargar, vingårdar, fikonträd, säd, åkrar, plöjande. Det blev begripligt även för vanliga enkla människor. Förbannade vare de predikanter som med sina svåra och lärda predikningar är ute efter beröm och lovprisning från människor och försöker behaga den ene och den andre!
FÖR DET FEMTE: Jag plågar inte folk med alltför långa predikningar. Hörseln är ett känsligt sinne som lätt tappar tålamodet. Att med några få ord kunna säga mycket är en stor konst, medan det är dårskap att med många ord inte få någonting sagt.
FÖR DET SJÄTTE: Jag talar långsamt för det är en bra egenskap.
– Kan ni inte Herr Doktor, sammanfatta de regler ni tillämpar med några korta ord, vädjade boktryckaren.
– Jo visst, svarade Luther. Gå frimodigt fram! Öppna din mun – men inte för länge!
(Ur Missionsbladet, utgiven av Hässleholms Luth. Missionsför. 1962)
Bearbetning Jens Lunnergård, Stockholm