Konfirmationen har många av oss starka minnen ifrån. Högtidligt, nervöst och – särskilt om man konfirmerats på läger – sorgligt att skiljas från sina vänner.
För mig betydde konfirmationslägret, och inte minst själva konfirmationsgudstjänsten, oerhört mycket. Det var då jag lärde känna flera av de vänner jag sedan regelbundet kom att träffa – och alltjämt träffar till och från – på kristna läger och samlingar. Det var då jag fick de enskilda bibelberättelserna inplacerade i frälsningshistorien och fick grepp om sammanhangen i kristen tro.
Men konfirmationen var också det tillfälle då jag blev ”andligt myndig”. Jag fick offentligt svara Ja på Guds kallelse, något jag tog på stort allvar, och för första gången fick jag ta emot nattvarden.
Efter konfirmationen minns jag att mina föräldrar räknade med att jag själv skulle ta ett större ansvar för mitt andliga liv, för bibelläsning m.m. Och söndagsskolan hade jag växt ifrån. Nu var det gudstjänster och predikan som gällde.
Egentligen kan vi göra varje dag till en konfirmation – att dagligen säga Ja till Guds frälsningsgåvor och bekänna vår tro inför medmänniskor. I Lilla Katekesen uppmuntrar Luther oss till en sådan ”daglig konfirmation” – att varje morgon börja dagen med att teckna korsets tecken och bekänna vår tro genom att läsa trosbekännelsen samt be Fader vår. Det vore nog ingen dum vana att ta upp!
Fredrik Carlsson, redaktör