Den 27 juli 2003 var det hundra år sedan vår stora sångförfattare Lina Sandell- Berg dog. Vid begravningen på Solna kyrkogård sjöng en stor skara människor Linas första sång ”Tryggare kan ingen vara”, vårt lands andliga nationalsång. Sångens inledningsord är skrivna på hennes gravsten.
Den 27 juli 2003 var det hundra år sedan vår stora sångförfattare Lina Sandell- Berg dog. Vid begravningen på Solna kyrkogård sjöng en stor skara människor Linas första sång ”Tryggare kan ingen vara”, vårt lands andliga nationalsång. Sångens inledningsord är skrivna på hennes gravsten.
Lina författade sina dikter (ca 2 000) under senare delen av 1800-talet, när andliga väckelser gick över vårt land. En historiker har kallat tiden för ”en andlig vårtid för land och folk”. I en minnesruna i Budbäraren 1903 över ”den svenska väckelserörelsens främsta sångförfattare” citerades H.V. 2:12: Blommorna visar sig på marken, sångens tid har kommit och turturduvans röst hörs i vårt land. Lina var turturduvan. Svenskt fromhetsliv fick genom hennes författarskap en sångskatt av stor betydelse.
Lina var själv ett väckelsens barn, och hon levde mitt uppe i den omvälvande tiden, men hon nämner aldrig väckelsen vare sig i sina dikter eller i de många dagboksanteckningarna och breven. Däremot speglar hon väckelsen genom sina sånger. ”Den andliga sången i varje tid är en tillförlitlig avspegling av det kristna livets rörelser och innehåll. Lina Sandell var den rosenianska väckelsens språkrör.” (N. Bolander).
”Nu sjunger det”
Redaktör B. Wadström har skrivit: ”Nordens troende kristna står i stor tacksamhetsskuld till L. S. för de många sånger, som aldrig ska förlora sitt värde utan älskas och sjungas så länge Guds Ande vilar över nordanland.” Man kan fråga sig vad det beror på att religiösa samfund i vår tid har omvärderat Linas sånger. Hennes dikter byts allt oftare ut mot andra med djärvare snitt.
Det är värt att betänka att Lina fick många sånger direkt inspirerade av Guds Ande. ”Nu sjunger det”, sade hon, och så skrev hon ner strof efter strof, ofta mitt i natten. ”Herren ger mig så direkt varje sång, att jag av mig själv ej kan skriva en rad”, sade hon. Det är inte underligt att sångerna är odödliga.
”Blott en dag…”
Samtidigt har många av hennes dikter en bakgrundshistoria, som hon dock själv aldrig berättar. ”Sångerna har också den personliga upplevelsens guldstämpel” (Bolander). Några uppslag och tankar hämtade hon från främmande språk. Hon översatte från både engelska och tyska. Sången Jag är en gäst och främling är en slags pastisch av den engelska dikten Home, sweet home.
En av de mest älskade av Linas sånger är Blott en dag. En journalist sade en gång att ”varje svensk medborgare borde börja dagen med att sjunga ’Blott en dag, ett ögonblick i sänder’”. Det hade säkert minskat stressen och eliminerat riskerna för utbrändhet.
Det påstås att Lina läste en allegori om en klocka, vars pendel stannade sedan den räknat ut att den måste röra sig 86 400 gånger på ett dygn. ”Man fordrar dock bara att du rör dig en gång i sänder”, sade urtavlan. Det tyckte pendeln lät förnuftigt och började vandra igen. Lina skrev och vävde in biblisk tröst i dikten: ”Han som har mer än ett modershjärta, Han giver ju för varje dag Dess lilla del av fröjd och smärta Av möda eller behag.”
Herren säger: ”Som en mor tröstar sin son, skall jag trösta er” (Jes. 66:13). Han ställer också den retoriska frågan: Kan en moder förgäta sitt barn? Lina tyckte inte om att man ändrade ”modershjärta” till ”en Faders hjärta” i sången, och hon hade Skriften på sin sida.
”Som din dag, så skall din kraft ock vara. Detta löfte gav han mig”, skrev Lina, men var i Bibeln hämtade hon detta ”löfte”? Det finns inte i svenska översättningar. Lina läste troligen anekdoten om klockan på engelska och översatte därifrån 5 Mos. 33:25 enligt King James’ Version: ”And as thy days, so shall thy strength be.”
”Vad är att dö?”
Lina Sandell föddes i Fröderyd den 3 oktober 1832. Hela livet var hon sjuklig. Hennes läkare sade: ”Hon lever var dag på nåd och inte på mitt konto.” I sin tidiga ungdom var hon periodvis sängliggande men upplevde ett läkedomsunder. Den 17 november 1844 låg hon i sängen och läste dagens text om Jairi dotter. ”Jesus är densamme i dag”, tänkte hon, reste sig upp och började gå omkring i rummet. Krafterna i hennes leder återkom, och hon var ytterligt tacksam till Gud för hans hjälp och omsorg. Hon firade den 17 november som en högtidsdag flera år framöver.
När hon var 26 år gammal förlorade hon sin far. Han drunknade i Vättern. Lina såg hans gråa huvud försvinna i vågorna, och händelsen höll på att knäcka hennes psyke. Senare hittade hon en liten papperslapp där hennes far hade skrivit: ”Vad är att dö? Att avlägga en gammal klädnad, att vakna ur en orolig dröm, att komma hem, sedan man varit borta.” En av Linas allra sista dikter bygger på dessa ord.
Vad är att dö? Att lägga av en gammal sliten dräkt, att sova barnets lugna sömn, tills livets morgon bräckt, och nya dagen ingått. Vad är att dö? Att löpa in i lugn och säker hamn, från vindens brus på stormigt hav, i Jesu hulda famn, dit ingen stormil hinner.
På blomsterkransen från EFS vid Linas begravning stod citerat: ”Dessa är de som kommer ur den stora bedrövelsen, och de har tvättat sina kläder och gjort dem vita i Lammets blod. Därför står de inför Guds tron och tjänar honom dag och natt” (Upp. 7:14f).
Linas make Oscar Berg skrev till en vän: ”Hon vilar nu i frid till uppståndelsens saliga morgon. Saknaden känns så djup, så djup! Min älskade var inte ofelbar, men hon hade i ett skröpligt lerkärl en själ full av den helige Ande, av Andens ljus, av Andens kärlek, av nådens fullhet. O, att jag blott bättre förstått detta och alltid kunnat vara lika öm mot henne under hennes nervösa svaghetsstunder!”
”Min rättfärdighet är Jesus” Lina kände Jesus, världens Frälsare. Hela hennes liv var en enda lovsång till honom. ”Ingen kan sjunga om den fria nåden som Lina Sandell”, sade C. O. Rosenius. Hennes första stora uppgift på EFS expedition i Stockholm, där hon fick tjänst 1861, var att redigera en ny sångbok, Pilgrimsharpan. Det var ett grannlaga arbete, och hon fick inte alltid beröm för sina sånger. ”Du är ultraevangelisk och mot lagen (antinom) i dina dikter”, sade en del kritiker. ”Nej”, skrev Lina i dagboken, ”jag sjunger inte för mycket evangelium utan önskar i stället tränga allt djupare in däri.” När hon gett ut en evangelisk sång, blev hon kraftigt bombaderad av satans glödande pilar. ”Du har inte själv denna tröst, och du borde inte skriva på det sättet”, ljöd det i hennes inre. Många Herrens tjänare känner säkert igen detta själslidande.
En av vännerna skrev: ”Hon hade praktiskt sinne, klar uppfattning, en genom lidande vunnen mognad, erfarenhet av det fördolda livet med Gud i dess olika yttringar.” Själv skrev hon i dagboken: ”Jag har inga goda gärningar att framvisa, endast brister och försummelser. Blott nåd av Herren har jag att begära. Den lön som är lovad trogna lärare vågar jag ej hoppas på. Men det löfte som hör botfärdiga syndare till vill jag med hjärtats tro omfatta både i liv och död.”
Lina var under många år redaktör för Sveriges första illustrerade barntidning, Barnens Vän. Årskalendern Korsblomman redigerade hon i 37 år (1866–1902). Hon medverkade även i kvinnotidningen Idun. Hennes prosaverk, dagboksanteckningar, uppsatser och brev, vittnar om en stor språklig begåvning. Hon skriver enkelt, klart och lättläst.
Låt mig avsluta med ett par strofer ur den sång som jag personligen tycker särskilt mycket om.
Min rättfärdighet är Jesus, han blev gjord till synd för mig.
Allting annat utom honom är fördömligt uti sig.
Vad jag är och har ej gäller inför Gud i minsta mån,
ty ett gott behag han finner endast i sin käre Son.
Men i honom – vilket under – är jag alltid täck för Gud,
ren och helig och fullkomlig i hans egen dyra skrud,
färdig att den stund han kallar gå uti hans glädje in,
viss på grund av Ordets löften, att hans salighet är min. (LH nr 402)
Lennart Axelsson, predikant, Bjärnum