Nahum
Till Juda rike, som på 600-talet lever i skuggan av den fruktade stormakten Assyrien, talar profeten Nahum tröst. Det mäktiga riket i öster går fram med brutalitet och sprider skräck omkring sig. Assyrierna är kapabla till de mest hänsynslösa grymheter och förödmjukar folk och länder. Vi vet från andra källor, att de slet skinnet av sina motståndare medan de ännu levde, stympade dem och körde över dem med vagnar. Vad människor kan göra i en krigssituation, det känner vi till, också från vår egen samtid.
Rättvisan ska till slut hinna ikapp också assyrierna, som är straffets redskap för Gud. Han sanktionerar inte allt de gör. Se, jag är emot dig, säger Herren Sebaot, 2:13.
De ska drabbas av en armé som är dem alltför stark och inte kunna komma undan. Man kan riktigt känna det definitiva och oundvikliga i Nahums målande ord i 3:2f. År 612 kommer slutet för den assyriska stormakten.
Gud är skapelsens och historiens Herre. Han är rättens ytterste garant och hela tillvarons rättvise Domare. Han känns vid sitt folk och griper in till deras frälsning, de som flyr till honom.
God är Herren, en tillflykt på nödens dag, han känner dem som flyr till honom, 1:7, är ett löfte att lita på.
Habackuk
Denna egenartade bok består av en dialog mellan Gud och hans profet, som slutligen övergår i bön och lovsång. Här finns likheter både med klagopsalmerna och Jeremia. Profeten ställer djärva frågor till sin Gud angående det moraliska förfallet i Juda. Hur kan Gud se hur rätten vrängs och den svage förtrycks, utan att ingripa?
Herren svarar att han ska ingripa och göra upp med ondskan. Han ska uppväcka babylonierna; de ska straffa orätten i Guds folk. Denna världsmakt är under uppsegling vid 600-talets slut.
Deras högmod, självtillit och bristande respekt för människovärdet föranleder i sin tur nya frågor. Frågor om hur Gud kan tillåta ett sådant skoningslöst folk och till och med använda det i sin tjänst.
Svåra tider och smärtsamma erfarenheter behöver dock inte leda till gudsförnekelse eller bitterhet. Habackuk väntar stilla och ödmjukt på Guds ingripande. Frågor får ställas och svar sökas, men Gud är större än våra tankar och avslöjar inte allt för oss. Tron håller ändå fast vid Gud och hoppet sträcker sig framåt trots allt.
I tider av mörker får vi be till den Gud som är rättfärdig och trogen sitt heliga väsen, ja, vi får glädja oss över honom och kalla honom ”min frälsnings Gud”.
Herre, låt ditt verk få liv igen, 3:9, är en ständigt aktuell bön.
Sefanja
Begreppet Herrens dag går som en underton genom de tolv profeter som avslutar GT. Hos Sefanja (slutet av 600-talet) blir det huvudtema och framställs i förfärande och livfulla bilder. Herrens dag är den dag då Gud dömer, då han gör upp med ondskan, var den än finns. Domen måste komma över en avfallen och upprorisk värld – ingen kan köpa sig fri eller undkomma. Den drabbar avguderi och självupphöjelse, olydnad och svek mot Gud och människor. Guds kompromisslösa dom når också Guds egendomsfolk. Herrens dag är en vredens dag, när hans nitälskans eld ska brinna och ödelägga hela jorden. Det är dagen då Gud visar sig rättfärdig.
Den är också frälsningens dag, då Gud, trogen sina löften, räddar och befriar dem som lägger ned sitt motstånd, låter sig försonas med Gud och söker skydd hos honom. Bara Gud själv kan rädda från Gud. Sefanja talar om ett folk som renat träder fram ur domen och som ska tjäna, tillbe och lyda Gud. Det är en underlig skara som beskrivs: ett folk som är ödmjukt och svagt, som består av haltande och fördrivna, som Gud samlar, frälser och för hem. Glädjen över frälsningens under lyser fram: Herren, din Gud, bor i dig, en hjälte som frälsar. Han gläder sig över dig med lust, han tiger stilla i kärlek, han fröjdas över dig med jubel, 3:17.
Lars-Åke Nilsson
Präst och bibelskollärare, Åsljunga