Detta är en lång fråga men jag måste få ställa den:
Jag går med många frågor och tankar efter att ha varit på resa och då kunnat hälsa på en sjuk person. Det gör så ont i mig att jag p.g.a. avståndet inte kan besöka mer än ett par gånger per år. Personen är så gott som helt bortglömd av alla sina kristna vänner, och eftersom detta säkert förekommer på flera platser inom kristenheten så måste jag ställa mina frågor. Hur kan en person bli så bortglömd p.g.a. sjukdom?
På den sista dagen ska Jesus säga: ”Jag var sjuk och ni besökte mig”, respektive: ”Jag var sjuk och ni besökte mig inte.” Jesus ser på det som något oerhört viktigt. Det är säkert en prövning för hela den kristna vänkretsen när Gud tillåter att någon människa blir så sjuk att hon aldrig kan vara med när de andra samlas. Gud vill se hur troheten mot honom fungerar genom hur de ställer sig gentemot den sjuke.
Jag blev mycket ledsen då jag förstod på några andra som jag träffade att de inte sätter sig in i hur svårt den sjuke har det. En del ville t.o.m. inte tro att vederbörande är sjuk. Var har ödmjukheten tagit vägen? Ödmjukheten inför Gud som ensam kan ge hälsan. Utan hans gåvor kan vi ingenting. ’Vännerna’ kan t.o.m. skylla på den sjuke för att de själva inte hälsar på.
Jag är orolig för min vän. Hur klara av att inte fastna i bitterhet? Först mer och mer mot människor och till sist även mot Gud. Hur orka med att vara så missförstådd och sargad?
Om de forna vännerna bara visste vilka kraftstationer flera avsidestagna är. De hinner be för så många och gör det verkligen. Dag efter dag. Då skulle ’vännerna’ kanske inte döma så hårt och säga osanningar om sjukdomen. Kanske skulle de verkligen försöka sätta sig in i hur svårt den drabbade har det och inte bara egoistiskt tänka bort det och vänja sig vid att den sjuke aldrig kan komma mer.
Jag önskar att Gud snart ska befria min lidande vän genom att ta den avsidestagne hem till sig, men samtidigt vet jag att sådana människor behöver vara här för att be för så många.
Snälla, ta in denna stora fråga! Vi har ett oerhört ansvar mot varandra. Lindrar vi de avsidestagnas nöd? Eller ska vi få höra från Herren: ”Jag var sjuk och ni besökte mig inte?”
En som lyssnat på hur en bortglömd vän har det
Käre vän! Det märks i Ditt brev att Du är uppfylld av oro och bekymmer. I ett sådant läge behöver vi påminna oss att vi har en Gud och Fader som både förstår och tröstar sina barn. Han är – som det står – barmhärtighetens Fader och all trösts Gud, som tröstar oss i all vår nöd (2 Kor. 1:4).
Vår Far glömmer ingen
Vår gode Fader ser den oro du känner för din vän. Som är sjuk och tagen avsides. Som sällan får besök. Som har blivit bortglömd av människor. Han vill trösta dig med att han inte glömmer sina barn. Även om detta hans barn är glömt av människor, så är han där med så mycket mer av sin kärlek och omsorg. Det har Jesus lärt oss. När han gick in i sitt svåra lidande, sade han till lärjungarna: Se, det kommer en stund – den är redan här – då ni skall skingras och lämna mig ensam. Men jag är inte ensam. Fadern är med mig (Joh. 16:32). De som är Guds barn med Jesus får erfara detsamma. Intet svårt kan skilja dem från Guds kärlek i Kristus Jesus (Rom. 8:38f).
När du ber för din vän, får du förlita dig på detta. Du får tacka Gud för att vännen vilar i Guds händer. Även om denne kan ha svåra stunder, och bli frestad till bitterhet, så är Gud trofast. Han skall inte tillåta att hans barn frestas över sin förmåga, utan han kommer att bereda en utväg ur frestelsen, så att hans barn kan härda ut (1 Kor. 10:13).
Vila i Guds vilja
Ibland tänker du att det vore bäst om din vän fick slippa detta livet. Men också denna sak får du lämna åt Fadern. Han vet bäst. När aposteln Paulus i sin fångenskap brottades med sådana frågor, drogs han åt båda hållen, och visste inte vilket han skulle välja. Men han anade att Gud ville använda honom ännu en tid till gagn för hans medkristna (Fil. 1:21–25). Så kan det vara här – om Gud alltjämt vill använda din vän i förbönens tjänst, då fortsätter han att ge både nåd och liv. I denna trygghet får du vila.
Besvikelse och förlåtelse
Men din oro går djupare. Du har träffat några andra och talat med dem om din sjuke vän. Då har du märkt att dessa inte sätter sig in i hur vännen har det, och inte tar läget på allvar. Detta har gjort dig ledsen och besviken, ja, de har sårat dig.
Också med detta får du gå till den gode Fadern. Du får klaga inför honom, säga hur du känner det. Han lyssnar på dig. Och han vill ta sig an de sår du har fått. Hur? Jo, så att han ger dig nåd att förlåta dem som har sårat dig. Så handlar ju Gud med oss. Han överser inte med våra försyndelser, tvärtom. Men han älskar oss, och möter oss med sin förlåtelse. Så som Gud handlar med oss, skall vi handla mot dem som sårar oss. Och det börjar i hjärtat. Därför råder jag dig: Be Gud att han ger dig nåden att i hjärtat förlåta dem som har gjort dig besviken och sårat dig. Den bönen hör Gud. Du får frid. Och om det skulle vara så att relationerna har sviktat visar han dig vad du från din sida kan göra för att hela dem.
Varför glömmer vi varandra?
Men – nu kommer vi till det som är allra mest brännande i ditt brev. Detta att den vän som du har besökt tydligen är så gott som helt bortglömd av sina tidigare vänner. Hur kan det bli så – också bland oss kristna?
Detta är – som du säger – en stor fråga. Det finns flera orsaker, både yttre och inre. Jag måste begränsa mig här. Men en yttre orsak vill jag peka på – det är den förändring som skett de senaste decennierna i vårt folk, i vårt sätt att umgås. Förr skedde umgänget mestadels i och kring hemmet. Grannar och vänner gick spontant hem till varandra, man ’tittade in’ eller råkades utanför. Men så är det inte längre. Nu är det snarare i föreningarna människor möts och umgås – i hemmen blir det nästan bara när det är bjudning. Spontana besök hos vänner och grannar har blivit ovanliga – man drar sig för att ’besvära’. Detta får följder när någon i kretsen blir sjuk eller tagen åt sidan. Man är inte van att göra besök. Man kan känna tvekan. Den ene tänker: Jag står ju inte så nära. Den andre: Jag kanske tränger mig på.
Och till detta kommer inre orsaker, andliga orsaker, framför allt i den tidsanda som råder i vårt folk i dag. Denna gör oss upptagna av vårt eget. Den påverkar oss så att vi, när vi får höra om någon som är sjuk och som vi borde hälsa på, ofta sätter egna saker före och skjuter upp besöket.
Så står det till i dag, i vårt folk. När du nu ställer din fråga här i en kristen tidskrift, ser vi att det gäller även oss som lever i den kristna gemenskapen. Det gäller oss alla. Vi behöver alla göra bättring. Vi behöver alla vända oss till Jesus, erkänna vår själviskhet och be honom rädda oss. Han kan det, han förmår ge oss sin kärlek och sin Ande. Han driver oss ut från vårt eget, till dem som behöver vår omtanke. Han gör våra besök välsignade, både för dem vi hälsar på och för oss själva.
Här måste jag stanna. Men Du har väckt en stor fråga – det är bra. Vi behöver påminnas om detta, uppmuntra varandra och undervisas i ämnet. Säkert kan även Till Liv vara ett redskap här.
Med varma hälsningar i Kristus
Gustav Börjesson