det påpekas ofta och i olika sammanhang att vi lever i en postmodern tid med individualismen i högsätet. Om man stöter på gruppbildning eller kollektiv solidaritet så är det några högerextrema av skinnskalletyp. Annars är där ingen större spänning mellan kollektivet och individen. Det är fokus på individen. Den som har jobb har individuell lön. På gymnasiet går man på det individuella programmet. Staten har bestämt att var och en skall göra sitt eget ”PPM-val”. Marknad, mode, mat och media utnyttjar att jag gärna (hemskt gärna) placerar mig själv i centrum.
Det finns med den här modellen Jag åtminstone två baksidor, en jobbig och en oacceptabel.
Med Jag som alltings mått finns det en besvärande grogrund för själviskhet. Det kan vara jobbigt att behöva erkänna, för själviskheten inkräktar på andra i min närhet. Men i en tid där inga givna spelregler längre finns för att hålla avarterna i schack, lär jag mig lätt olika försvar för min själviskhet. Jag tar snabbt till mig en postmodern slogan: man måste först kunna älska sig själv, innan man kan älska andra.
Tilltron till att jag verkligen är en varelse, som utifrån mig själv har tusen fria val att göra, är mycket naiv.
”Nej, det kan jag inte, för det känner jag inte för.” – ”Jag har inte bestämt mig än.” – ”Jo, men ge mig tillfälle att tänka efter om jag vill eller inte.” – ”Jag tror inte det är så bra för mig.” – ”Jag gör väl som jag vill.” – ” Jag tål inte att någon annan skall bestämma över mig.”
Det är jobbigt att leva upp till att verka vara självständig utan att vara det.
Och det är helt oacceptabelt att se spöken mitt på ljusa dagen. Ett sådant spöke är den kristna trosbekännelsen. Modell Jag anar intuitivt kollektivt förmynderi. Ingen skall väl komma och säga mig vad jag skall tro på! Det avgör jag själv. Jag tar mening för mening i trosbekännelsen och frågar mig: Kan jag eller vill jag tro på det här, t.ex. jungfrufödseln eller uppståndelsen från de döda? Så får jag en ärlig tro, som jag kan stå för. Det är ju ändå min tro som gäller, eller hur?
Det kan verka riktigt bestickande, men jag måste bli medveten om att för mitt eget bästas skull är detta helt oacceptabelt. I stället för att ta emot en tro som en gåva som Gud gjort verklig för mig – att bara ta emot, så snickrar jag på min egen frälsning och gör mig en gud efter eget huvud och egen känsla. Det är vad som kallas att göra sig en avgud. Slutet är en tragedi.
Ett annat spöke för modell Jag är den kristna församlingen. Jag värjer mig mot allt vad kollektiv heter. Jag stannar hellre hemma och har min andakt för mig själv. Varför skulle jag gå in i en gemenskap, som ställer krav på mig att delta på andras villkor, när det är jag som bestämmer mina egna?
Den som stänger in sig i sitt eget privatreligiösa Jag måste få upptäcka att hon är skapad till att älska andra. Och vägen dit är att börja älska Jesus. Det är möjligt eftersom ingen har älskat först så mycket som Han. Ingen annan ger så mycket kärlek att det går att besegra själviskheten. Och Han är huvudet för församlingen, som är Hans kropp. Därför är nästa steg att med Honom älska församlingen. Och det är en helt annan modell än den i rubriken ovan.
Sture Hallbjörner
VDM, Kungälv