Vi svenskar berömmer oss gärna av att vara toleranta. Det hör till vår självbild att vi mer än de flesta accepterar annorlunda människor och tänkesätt. Vi ser gärna som vår roll att lära andra folk att leva väl tillsammans trots olika tro, språk eller bakgrund.
Om vi gör en analys av ordet tolerans finner vi att det har med tålighet att göra. Tolerans härleds ur ett latinskt ord för att uthärda, stå ut. Är man tolerant uthärdar man att andra inte tycker eller lever som jag, man är beredd att värna även den oliktänkandes rätt att fritt uttrycka sig eller leva alternativt. Man uthärdar inte för att man tycker att alla ideal är lika bra, utan därför att man anser människan fri att följa sitt samvete. En frihet given av Gud eller naturen, beroende på hur man tror. Att vara tolerant är att lida en smula, tåla att andra inte gör som de borde.
Den tolerans som predikas i dag ligger ett stycke från denna ursprungliga hållning. Vår tids tolerans handlar i de flesta fall mer om indifferens, man kan eller vill inte ta ställning i moraliska frågor. Man är likgiltig inför andra människors livsval och konsekvenserna för individen och samhället. Så länge man inte direkt skadar någon annan…
Den som ändå vågar ha en synpunkt kallas snart intolerant, t.ex. när kyrkan (vid sällsynta tillfällen) utövar sin profetiska kallelse. Rött kort i diskussionen.
Man blir allt mindre mån om andra människors frihet. I vissa frågor blir det ganska tydligt. Det är sällan någon ledande samhällsföreträdare drar en lans för en meningsmotståndare, även om denne blivit aldrig så brutalt tystad eller förtalad i debatten. Om svenskens bild av sig själv som tolerant vore sann, borde svenska oliktänkande märka en större generositet än oliktänkande i de flesta andra länder. Övertramp i diskussioner, förtal och utfrysning borde genast påtalas och ställas till rätta av dem som har makt och inflytande. Det verkar vara tvärtom. De som står utanför den svenska debattens huvudfåra är en brokig skara, men en sak verkar de vara överens om – här i Sverige tål vi inte att någon inte tänker som vi.
En missionär berättade för ett tag sedan om en kristen by i Etiopien dit en modernistisk västtysk missionär skickats. Han var utsänd att undervisa om religionsdialog och fredlig samexistens mellan religioner, byn han kom till var kristen mitt i ett område där många var muslimer. När han talat var det ingen som sade något först, men sedan bröt en man tystnaden och sade: ”Vi har varit kristna i den här byn i många år. Vi har levt mitt ibland muslimer i alla år utan att råka i konflikt för denna sak, vi förstår inte vad det är du behöver lära oss.”
Det finns gott om exempel där två missionerande religioner eller livsåskådningar kunnat leva sida vid sida utan att samhället satts i brand och det finns exempel på samhällen med begreppet tolerans högt på dagordningen som gruvligt förtryckt sina oliktänkande.
Petter Kollberg
Predikant och läkare, Örkelljunga