Vänlighet – den egenskapen finns hos Jesus. Och han visade den mot många han mötte.
Hur är det i vårt folk i dag – håller atmosfären på att ändras ibland oss? Flera tecken tyder på det. Tempot ökar i arbetslivet. Detta smittar av sig till våra möten med medmänniskorna. Vi vet hur det ofta blir. Vi hastar förbi. Eller vi stannar och hälsar, men vårt kroppsspråk annonserar att ”vi inte har tid”. Den andre ville bara ha litet vänlighet. Men det fick han inte. För så håller det på att bli ibland oss – ont om vänlighet.
Men Andens frukt är vänlighet. Också denna frukt hämtar Anden från Jesus. Det var detta som kännetecknade Jesus när han gick omkring i landet – han överraskade människor med sin vänlighet.
Jesu vänlighet mot
en bekymrad människa
Så blev det för den sjuka kvinnan i Kapernaum. (Mark. 5:21ff.) Hon hade lidit av blödningar, i många år. Ingen läkare hade kunnat hjälpa henne. Nu sökte hon Jesus. Men det var en sådan trängsel i de smala gränderna – många behövde hjälp av Jesus. Hur skulle kvinnan göra? Hon kunde inte gå fram till Jesus och berätta om sin sjukdom inför alla dessa människor. Men, tänkte hon, om hon bara fick röra vid Jesu mantel skulle hon bli hjälpt. Så hon trängde sig fram mellan människorna, sträckte in sin arm och nuddade vid Jesu mantel. Genast kände hon att blödningarna slutade. Hon var helad.
Men i detsamma märkte hon att Jesus hade stannat. Han såg sig om och frågade: Vem rörde vid mina kläder? Först blev hon förskräckt. Lärjungarna sade: Du ser ju hur folk trängs, och du frågar vem som rört dig. Men när Jesus fortsatte att se sig om, tänkte hon: Han bryr sig om mig! Han vill tala med mig. Hon tog ett steg fram och föll ned för honom. Och när hon mötte hans blick fick hon mod att berätta sin historia. Jesus lyssnade. Han gjorde sig ingen brådska, han ville höra alltsammans. När hon var färdig, sade han: Min dotter, din tro har frälst dig. Gå i frid och var frisk och fri från din plåga! Tänk, han kallade henne ”min dotter”. Folk sade att så hade han inte sagt till någon annan. Men han sade det till henne. Tänk en sådan vänlighet!
Jesu vänlighet mot
en utstött människa
Av alla människor som Jesus mötte var det kanske ingen som upplevde Jesu vänlighet så starkt som Sackaios, förmannen för tullen i Jeriko. Han var rik – men utstött. Han hade ett vackert hus, men ingen i staden ville besöka honom. Den dagen det ryktades att Jesus skulle gå genom staden gick han ut för att se honom. Men ingen ville maka åt sig och ge honom plats. Så han klättrade upp i en sykomor. Och tänk – Jesus såg honom där han satt i trädet! Jesus stannade för att tala med honom! Honom som ingen ville se åt. Och vad sade han? Skynda dig ner, Sackaios, i dag skall jag gästa ditt hem. Tänk, Jesus ville gå hem till honom! Han ville sätta sig i hans hus! Hur kunde Jesus vara så god mot en syndare? Han kände hur Jesu kärlek och vänlighet omslöt honom. Den sköljde över honom lik en varm ström som fick hans hjärta att smälta (Luk.19:1ff).
Jesu vänlighet genom oss
Det är denna Jesu vänlighet som Anden har med sig till oss. Först kommer den som en nåd för oss, den nåd som gör oss till Guds barn fast vi är sådana syndare. Sedan blir den en nåd i oss, en frukt i vårt liv. Anden driver oss till att stanna upp hos medmänniskan och se hennes behov, ja, Anden gör oss generösa, så att vi gör mer än vi behöver, så att vi går två mil med den som begär en (Matt. 5:41).
Författaren och prästen Michael Green brevväxlade en lång tid med en ung människa, som var ateist. Efter två år av sökande och argumentering blev hon kristen. Det som särskilt påverkade henne var det kärleksfulla liv hon såg hos ett kristet äkta par. Hon skrev om dem: ”Deras kärlek till Gud och varandra fyllde hemmet till den grad, att det riktigt slog emot en, när man kom in i huset.”
Och vilken blev skillnaden för henne, när hon kom till tro? Först en djup glädje och frid. Sedan också en förändring i hennes liv. Så här skrev hon i brevet till Green: ”Jag upplever att jag har kraft att göra så mycket som jag förut har varit ointresserad att göra, och just när jag är färdig att skrika av raseri till någon eller säga något ovänligt, upplever jag, att jag har viljekraft att inte göra det. Min mor säger att jag plötsligt har blivit så snäll och vänlig – hon kan inte begripa det.”
Sådant verkar Guds Ande. Andens frukt är vänlighet.
Gustav Börjesson
Prost, Sätila