En ”helt vanlig präst” som blev 1900-talets store kyrkoman. I år är det hundra år sedan han föddes.
När en gång vårt århundrades [1900-talets] kyrkohistoria skall skrivas – om låt oss säga 200 år – kommer otvivelaktigt Bo Giertz att framstå som en av de stora ledargestalterna. Inte bara ur svensk synvinkel, vilket är självklart, utan även ur europeisk eller allmänkyrklig.
Så skrev Bo Giertz gode vän Erik Petrén i den festskrift till Bo Giertz som utkom för 40 år sedan när denne fyllde 60 år. (Till Bo Giertz 31/8 1965, s. 1.)
Det har gått 40 år sedan den boken kom ut – och Erik Petrén är redan sannspådd.
I år, 100 år efter Giertz födelse, har det hållits inte mindre än fyra symposier, där hans liv och teologi stått i centrum (två i USA och två i Sverige, varav ett arrangerats av Församlingsfakulteten i Göteborg).
Naturligtvis har också andra samfundsledare och teologer i Sverige varit kyrkohistoriskt betydelsefulla under 1900-talet, t.ex. ärkebiskop Nathan Söderblom och pingstpastorn Lewi Pethrus, men ingen kan i betydelse jämföras med Giertz.
Giertz böcker trycks ständigt om i olika länder, framför allt Stengrunden. Den skrevs redan 1941 men är fortfarande obligatorisk kurslitteratur på åtskilliga teologiska seminarier, bl.a. i USA.
Enbart i Sverige har hans böcker tillsammans utkommit i ca 150–200 upplagor. Konfirmandboken Grunden och själavårdsromanen Stengrunden har tryckts i ett 20-tal upplagor, Den stora lögnen och den stora sanningen, Trons ABC och Kyrkofromhet i ett tiotal, osv.
Det handlar alltså om att hans böcker i Sverige totalt bör ha utgivits i mellan en halv och en miljon exemplar. Till detta kommer alla översättningar till diverse språk: engelska, danska, norska, finska, tyska…
I stora delar av USA, särskilt i Missouri och i Indiana, är det hundratals människor varje år som lär känna magister Savonius och mor Katrina i Hersmålen, pastor Fridfeldt, Gösta och Britta Torvik, godsägare Schenstedt m.fl. För många människor runt om i världen är Stengrunden en av de viktigaste andliga läsupplevelserna i deras liv. Visst har vi anledning att tacka Gud för Bo Giertz och hans gärning!
Men vem var han, denne man som dog 1998 och som betytt så mycket för Svenska kyrkan?
Att Bo Giertz skulle bli teolog var det nog ingen som hade räknat med i hans barndom, allra minst han själv och hans föräldrar. Att han skulle bli en framstående teolog hade nog ingen kunnat gissa som kände honom eller hans familj.
I likhet med många andra präster kom han från en stor och som det verkar harmonisk familj, men där slutar likheterna. I själva verket växte han upp i en intellektuell och ganska förmögen familj, där föräldrarna inte ville ha något med religion att göra.
Pappan, läkaren och sedermera professorn K. H. Giertz, var ateist och mamma Anna, dotter till L. M. Ericsson, var agnostiker. Men den 3 nov. 1905, när Bo var nio veckor gammal, bar hans mamma i väg honom till pastorsexpeditionen i Uppsala och fick honom döpt.
Föga anade hon, och den förmodligen ganska överraskade pappan, att denne son som döpts i smyg skulle komma att bli en framstående teolog.
Under studenttiden i Uppsala kom Bo Giertz till tro; innan dess hade han varit en medveten ateist. Och kort efter hans omvändelse växte tanken fram att bli präst.
Med sitt lysande intellekt hade han kunnat göra en akademisk karriär, som antingen läkare eller språkman. Men han avbröt båda dessa studievägar och valde en tredje, teologin.
Det var därför ett märkligt samtal kom att utspela sig i Rom i slutet på 1920-talet mellan drottning Victoria, av hälsoskäl boende i Italien, och den unge studenten Bo Giertz. (Han studerade i Rom och hälsade samtidigt på sin far, som var drottningens läkare.) I boken Bo Giertz – ateisten som blev biskop (Göteborg 1991) har Algot Mattsson återgett samtalet:
Under samtalets gång frågade drottningen om jag skulle bli präst. Och sedan sa hon och tittade lite skeptiskt på mig: ”Kandidaten tänker naturligtvis bli en sådan där som bara blir professor eller något annat fint.”
”Nej, Ers majestät”, svarade jag. ”Jag har hela tiden tänkt att jag skall bli en helt vanlig präst.”
”Lova mig då detta”, replikerade drottningen och på detta svarade jag ett tveklöst JA, för jag hade ju aldrig tänkt något annat… Jag är glad att det blev som drottningen ville. (Mattsson, Bo Giertz, s. 60.)
Han tänkte bli en helt vanlig präst, men kanske just därför kom han att bli den kyrkoman som nu uppmärksammas världen över: Förkunnare, författare, biskop, bibelöversättare…
Bo Giertz blev känd på 1930-talet, då han som resesekreterare i Sveriges kristliga gymnasistförbund besökte alla gymnasier i Sverige. Många är de gymnasister, däribland min egen far, som då fick ett outplånligt minne av Bo Giertz. I likhet med C.S. Lewis, den store apologetiske författaren, hade Giertz vuxit upp utan kristen tro. Därför kunde han som få avslöja agnosticismen och ateismen inifrån. Han visste själv att förnekelsen inte höll i längden.
Efter några års resande tjänstgjorde Bo Giertz i ett femtontal år som präst i Linköpings stift, varav elva år i Torpa. Under dessa år skrev han några av sina mest kända böcker, däribland Kristi Kyrka och Kyrkofromhet (1939), Stengrunden (1941), Grunden (1942).
Han höll på att komma in i riksdagen för centerpartiet, när mygel från folkpartiets sida hejdade valet. I stället blev han biskop i Göteborgs stift, där han tjänstgjorde 1949–70.
Som biskop blev han föremål för häftiga attacker, inte minst från medierna. Den första, runt 1950, gällde konfirmandboken Grunden; en läkare ansåg att den var destruktiv för folkhälsan! Nästa våg kom efter 1958, när Giertz ställde sig i spetsen för de kyrkokristna som tog avstånd från kvinnoprästreformen.
Pensionärstiden blev lugnare. Då fick han på allvar ägna sig åt något som han älskade: att skriva bibelkommentarer till hela Nya testamentet. I anslutning till detta gav han 1981 ut en egen översättning av NT.
Fortfarande på sin ålders höst var han verksam som predikant och föredragshållare. Han hade för länge sedan passerat 80 år då han på allvar tvingades trappa ner och bli privatman. Mot slutet av sin levnad kunde han inte längre läsa, men innan synen försvann helt hade han läst in hela NT på grekiska på band, för att i alla fall kunna höra texten!
Alla vi som mött honom i olika sammanhang minns en mycket ovanlig man: Han hade en intellektuell skärpa som få, en formuleringskonst som tjusade både i tryck och i verkliga livet och en utstrålning som imponerade och samtidigt skapade en viss distans.
Många håller nog med mig om, att några av de djupaste och mest bestående minnena från Bo Giertz fick man vid de tillfällen då han stod i predikstolen.
När han lade ut Guds Ord – då var rösten brinnande, då mejslade han med sin kärva och lite staccato-betonade diktion ut varenda stavelse så man nästan såg orden vibrera i luften.
Hans kärlek till bibelordet och hans glädje över att ständigt på nytt få lägga ut det – varenda stavelse vittnade om detta.
Vi, 2000-talets kristna, kan inte okritiskt svälja allt det som Bo Giertz gjorde eller sade eller skrev. Det finns t.ex. vissa detaljer i hans bibelsyn som kan diskuteras.
Men vi får tacka Gud för de insatser som Giertz gjorde och allt det goda som han fick förmedla – till sin samtid men även till ständigt nya generationer av kristna runt om i världen.
Rune Imberg
Rektor på Församlingsfakulteten, Göteborg