Så har också ni, mina bröder, genom Kristi kropp blivit dödade från lagen, så att ni tillhör en annan, honom som har uppstått från de döda, för att vi skall bära frukt åt Gud (Rom. 7:4).
Här visar oss aposteln Paulus både vad helgelse är och vad den inte är. Han talar om ett före och ett efter, först: ”bli dödad av lagen” och sedan: ”bära frukt åt Gud”.
Våra lutherska bekännelseskrifter har tagit fasta på detta ”före och efter”, och därför varit mycket noga med att betona att helgelse och rättfärdiggörelse inte får sammanblandas. Eftersom helgelsen kommer att vara ofullkomlig så länge vi lever, kan ingen människa genom den bestå inför Guds dom. Det kan vi endast för ”Kristi lydnads, lidandes, döds och rättfärdighets skull, som tillräknas genom tron”. Våra lärofäder skriver därför att ”helgelsen får inte, helt eller till hälften eller till minsta del, hävdas eller anses såsom rättfärdiggörelsens grund”. C.O. Rosenius hade detta klart för sig och skriver: ”Avser någon att bli frälst genom helgelsen, vandrar han på självrättfärdighetens väg.” Den gamla människan kan inte förbättras, hon måste dödas genom lagen. Endast genom att leva i tron på Jesus, kan vi ”bära frukt åt Gud”.
Det är viktigt att klart skilja på helgelse och rättfärdiggörelse, för att ”Kristus ensam skall få äran och de anfäktade själarna få en varaktig tröst”. En sammanblandning skapar antingen skrymteri eller förtvivlan, medan den rätta tron ger just helgelse och goda gärningar.
Helgelse är förnyelse. Hos den människa som tagit sin tillflykt till Jesus träder en ny natur fram. Denna står i motsättning till den gamla naturen, som är medfödd hos henne. Hon tas ur syndens tjänst och ställs i Guds tjänst (Tit. 2:11). Skriften uppmanar oss att förkovra oss i helgelsen och i att göra det som är gott. Det är Guds vilja, att ni helgas! (1 Tess. 4:3.) Och målet för helgelsen är den genom syndafallet förlorade avbilden! Den ser vi i Jesus. Jesus var full av kärlek till Gud och människor, han gjorde så gärna Faderns vilja, han var ödmjuk i hjärtat, osv. Jesus är vår helgelses förebild och mål!
Vår helgelse är ofullkomlig (Joh. 1:8), ändå uppmanas vi att sträva efter en fullkomlig helgelse (2 Kor. 7:1). I denna spänning lever en kristen. Det är först då vi tar helgelsen på riktigt allvar som vi inser att vi är ofullkomliga! Då får vi fly till nåden och vara vissa om att vår ställning inför Gud inte grundas på den dagliga framgången eller den misslyckade helgelsen, utan på Kristus allena. Så formar sig det kristna livet genom strävan efter fullkomlig helgelse till en daglig bot.
Honom har ni att tacka för att ni är i Kristus Jesus, som Gud för oss har gjort till vishet, rättfärdighet, helgelse och återlösning (1 Kor. 1:30).
Jan Ulrik Smetana
Missionsgårdspastor, Fridhem