REDAKTIONEN •
Bibelns Gud är i slutändan också livets Gud. Av allt skapat finns inget så skyddsvärt som människolivet. Det är också en inställning som tidigare burits upp av lagstiftning i de västerländska demokratierna. Sekulariseringen har medfört en betänklig försvagning av människovärdets ställning i samhället. Det är en brutalisering av människosynen som det dessvärre talas alltför litet om i kyrkor och missionshus. En mera offensiv inställning från kristenheten kunde inte annat än välkomnas. Eller skall man hellre tala om ett starkare – och bredare – civilt motstånd mot det pågående barbariet? Timo Lahto har på finska skrivit om abortsituationen i Finland. Den är jämförbar med motsvarande förhållanden i Sverige. Artikeln har översatts till svenska av Pekka Heikinnen och publicerats i Göteborgs Stifts-Tidning (nr 40/05). Vi citerar några längre avsnitt ur artikeln.
”Särskilt i välfärdssamhällena i väst men även på andra håll på vår jord har man en längre tid ägnat sig åt att organiserat och legalt dräpa barn. Man kallar det abort, eftersom det låter ”finare” än till exempel fostermord eller barnstyckning eller barns bortskrapande ur moderlivet. Ty en så fruktansvärd verklighet döljer sig bakom ordet abort, fast man genom att använda det ordet lyckas att någotsånär bevara ett konstgjort gott samvete – tills någon förstår att ställa den ödesdigra frågan: ’Vad håller vi egentligen på med? Vad är det vi har tillåtit ske?’ Visst har man även förr på hemmagjorda sätt och genom kvacksalveri avlägsnat foster, men nu har verksamheten legaliserats och samhällets sjukhus har utrustats för att sätta saken i verket. Med skattemedel understöds mördandet. I vissa länder har man skapat en inkomst bringande handel kring aborterna. Slutligen har man uppfunnit preventivmedel och piller som hindrar det redan befruktade ägget att fastna i livmoderväggen, vilket i sak är detsamma som abort.”
…
”Livets okränkbarhet är naturligtvis inte knuten till någon viss havandeskapsvecka över huvud utan gäller från befruktningsögonblicket. ’Dina ögon såg mig, när jag ännu var ett outvecklat foster. Alla mina dagar blev skrivna i din bok. De var bestämda innan någon av dem hade kommit’ (Ps. 139:16). I världsläkarförbundets Genèvedeklararation från 1948, som ännu gäller, konstateras: ’Jag vördar människans liv på det högsta ända från befruktningen, och inte ens hotelser kan få mig att använda min läkarkonst emot humanitetens lagar’. På liknande sätt lovar man i den ed som härstammar från greken Hippokrates, kallad läkekonstens fader: ’Jag kommer inte att ge kvinnan medel som fördärvar foster’. Men numera handlar man helt annorlunda – och det mot mycket bättre vetande.
Aborter försvaras ibland vackert med att ’ett barn har rätt att födas friskt’. I praktiken för vandlas argumentet till dess motsats: ’Bara en frisk har rätt att födas’.”
…
”Fortfarande hävdar man särskilt från feministers håll, att kvinnan har rätt att bestämma över sin egen kropp. Ja, naturligtvis! Vem har någonsin bestritt det? Men när kvinnan bestämmer över sin egen kropp, innebär det inte rätt att bestämma också över hennes barns kropp, så att hon dräper det i sitt moderliv, alltså gör en blodröd synd och i detsamma sitt eget sköte till platsen för detta brott. Om en kvinna verkligen vill bestämma över sin egen kropp, bör hon först av allt låta bli att lämna ut den till fria sexuella förbindelser (ibland med vilt främmande män) och helga sin renhet åt äktenskapet. Och för övrigt – om vårt land i framtiden, vilket är mycket tänkbart, blir beroende av importerad arbetskraft, har den med sig sina egna religioner och föreställningar, enligt vilka kvinnans ställning är allt annat än fri och självständig. Då kanske man kommer att längta tillbaka till den friska kristna familjemodellen, som man hann att stämpla som gammaldags och passerad.
I detta sammanhang måste man också peka på, att feministerna tillsammans med oansvariga och fega män lämnar den kvinna helt utan stöd som genomgått en abort. De flesta sådana kvinnor ångrar sig nämligen ändå efteråt, känner sig deprimerade och ångestfyllda, råkar i svåra psykiska besvär och umgås kanske med självmordstankar. Senaste forskning har allvarligt riktat vår uppmärksamhet på detta. Mödrarna kan till exempel bli mycket rastlösa och irriterade vid tiden för (det dräpta) barnets väntade födelsedag, rikta sin inre bitterhet eller sitt hat mot andra små barn, upprepade gånger ha samma mardrömmar, sova dåligt samt helt och hållet mista förtroendet för män över huvud och umgås med tankar på hämnd mot dem. Detta tiger man mest om i den offentliga debatten. Man vågar inte prata högt om det som sjukhuspersonal och många själavårdare känner till. Jag har till och med hört att man i japanska avgudatempel ofta finner ett särskilt altare till aborterade barns andar, som man ständigt måste blidka för att de inte skall hämnas den orätt föräldrarna gjort dem. Ett fridlöst, anklagande samvete ger sig till känna på ett eller annat sätt. Utan tvekan är dessa kvinnors dåliga tillstånd vår tids tabu, som man visserligen känner till men inte vill grundligare forska i.”
…
”Till sist kan det vara på sin plats att påminna om, att själva helvetet har fått sitt namn från barndråp. Under Gamla testamentets tid offrades barn åt avguden Molok i Hinnoms dal (2 Kon. 23:10) utanför Jerusalems murar. Profeten Jeremia fördömde det med hårda ord och förutsade att namnet ’Hinnoms sons dal’ skulle förvandlas till ’Dråpdalen’ (Jer. 7:32 och 19:6). Senare brände man sopor i denna dal, varvid elden aldrig slocknade. Tydligen kom den därigenom att stå som en liknelse på själva helvetet. Helvetet såg man särskilt där barn hade offrats.”
I slutet av artikeln understryker Lahto – efter denna tydliga undervisning – möjligheten till förlåtelse för abortrelaterad synd, som läsaren kan ha gjort sig skyldig till i egenskap av förälder, läkare eller dyl. Den som vill känna på något av den börda av sorg, saknad och ånger som kan drabba efter en abort kan efter ett djupt andetag kika in på adressen www. abortkyrkogard.com.
Lahto avslutar: ”Livet är Guds underbara och underliga gåva. Det må vi unna varje ännu icke fött barn!”