I rymliga lokaler i Örkelljunga församlingshem samtalar jag med Gun-Britt Ekelund. Alldeles intill hennes tjänsterum finns ett vackert samtalsrum med altare, där Gun-Britt träffar sina konfidenter.
Ett viktigt ord, som Gun-Britt nämner flera gånger under intervjun, är ordet längtan.
Kallelsen till att vara diakon
Gun-Britt blev omvänd på SUM (SESGs skolungdomsmöte) på Åland 1968, flyttade till Malmö 1970 och startade en bönegrupp där. När hon bott i Hjärnarp några år föddes en längtan: ”Tänk om jag kunde göra något för Jesus. Han har gjort så mycket för mig.” Hon bad till Gud helt konkret om att prästen skulle komma och fråga henne om en arbetsuppgift i församlingen. Hon bad i ungefär tre månader – och därefter frågade prästen om hon vill ställa upp i arbetet med barngrupperna, eftersom en person hade slutat. Genom många års bekantskap med Gun-Britt har jag upplevt henne som en person, för vilken bön är ett med henne själv. För henne är det viktigt att vänta in Guds ledning.
– Genom kontakter med kyrkobesökare fick jag senare en längtan efter att arbeta med äldre människor. Jag pratade med kyrkoherden om en utbildning till diakon och han uppmuntrade mig. Så jag sökte till Bräcke diakonigård i Göteborg. Men jag kom inte in. Då frågade jag Gud: ”Vad menar du, Gud, med detta? Jag hade många frågor och tankar om vad Gud ville med mitt liv.
Samtidigt fick Gun-Britt vetskap om en distansutbildning, som just hade genomförts och höll på att utvärderas. Det blev sedan ytterligare en distansutbildning, den var på tre terminer i halvfart. Den 4 september 1994 är dagen för diakonvigningen i Lunds domkyrka – en viktig dag för Gun-Britt. Hon fick bekräftelse på kallelsen att vara en Herrens tjänarinna.
Efter utbildningen blev frågan var Gud nu behövde henne. Gun-Britt sökte en ledig tjänst i Örkelljunga och fick den. Hon flyttade till Örkelljunga med maken Kjell 1996, tillbaka till hemorten efter 30 år, något som hon tidigare aldrig hade kunnat tänka sig.
– När Gud kallar får vi gå på hans uppdrag, säger Gun-Britt.
God kontakt och viktig kraft
– Jag upplever det fantastiskt att arbeta i den församling jag växte upp i som barn. Jag har naturliga beröringspunkter från min uppväxttid och skolgång i Örkelljunga och känner också skolkamraters anhöriga. Det gör det lättare att få kontakt – liksom att en del människor vet vem mina föräldrar och svärföräldrar var. Jag bor i samhället, det är en fördel, och deltar på så sätt aktivt i gudstjänstlivet.
– Det är i gudstjänsten och i nattvarden jag hämtar kraft, säger Gun-Britt.
Diakonens arbetsuppgifter
Gun-Britt börjar för det mesta sin arbetsdag med att tända påskljuset och ha en andakt på sitt arbetsrum och be för dagens arbete och möten.
Hennes arbete består av besökstjänst (hembesök), företrädesvis hos äldre människor. En del av dessa har inte längre någon möjlighet att komma till kyrka eller missionshus.
Från kyrkans sida är det verkligen en prioriterad uppgift att besöka ensamma och äldre och det finns här ett stort behov. Att anhöriga gör det räknas som något självklart – besöken av diakonen upplevs som lite extra och uppskattas. Andakter och bön är hos många viktiga inslag, och det finns möjlighet att få förbön. Ibland är det bara en psalm som sjungs; man måste ha respekt för den enskildes önskemål.
– Det är både angeläget och en styrka om man kan leva sig in i människors situation, t.ex. människor som inte är försonade med varandra. Som diakon har jag tystnadsplikt, säger Gun-Britt.
Detta är naturligtvis en anledning till att människor gärna öppnar sig för henne.
– Det är fantastiskt att få bli använd. Jag tycker om mitt arbete.
Under hela intervjun lyser detta tydligt igenom.
Utöver hembesöken träffar Gun-Britt människor spontant på byn, såväl på torget som i affären, både människor hon känner och inte känner.
Gun-Britt har även stödsamtal och själavård vid kriser, skilsmässor och dödsfall. Varannan vecka åker hon och hennes medarbetare till sjukhuset i Ängelholm och besöker församlingsbor, som de genom anhöriga och andra har fått veta är inlagda på sjukhus. Ibland kan det leda till fortsatta hembesök i hemmet eller på det särskilda boendet.
Tillsammans med prästen håller Gun-Britt också i ”Magdalenagrupper”, sorgegrupper, och hon har även månadsträffar/ öppet hus för daglediga.
Den kristne och diakonalt arbete
– Alla kristna är kallade att vara bärare av ett ’diakonalt förhållningssätt’. Helt enkelt att se sina medmänniskor, t.ex. på jobbet eller hos grannen. Vår uppgift är att vara medmänniska – då föds goda gärningar.
Det har funnits en väl fungerande besökgrupp, men alla i den har blivit gamla och orkar inte mer. Att få igång en ny har varit svårt, men Gun-Britt ser ett stort behov där. Men det är svårt att hitta engagerade människor i dag – det är mera stress och folk har mindre tid.
Vad kan ELM-Syd göra diakonalt?
– Kyrkan haltar om inte diakonin är med, hon blir halv. Jesus säger: Gå ut och göra alla folk till mina lärjungar, efterföljare. Den barmhärtige samariten är ofta förebilden för diakonin.
– Det viktigaste är att ha ett diakonalt synsätt. Se behoven och se människan – i alla utsatta livssituationer.
Skillnaden mellan diakonens och prästens uppgifter
– Diakonen har inga förrättningar, säger Gun-Britt. Diakonen gör det prästen predikar om: Gå ut! Men ibland leder jag förbönen i gudstjänsten och är med vid utdelningen av nattvarden.
Om någon funderar på att bli diakon?
– Om du upplever att det växer fram en längtan efter att få arbeta med människor och besöka ensamma och äldre. Om du helt enkelt har ett hjärta som klappar för människor. Kanske är du då kallad till denna tjänst.
– Diakoni är medmänsklig omsorg, grundad i Kristi kärlek, uttryckt i kyrkans liv. Diakonin vill genom barmhärtighet, respekt och solidaritet möta människan och hennes utsatthet. Man kan också säga: ”I allt tjäna Kristus i sin nästa” och ”Guds kärlek blir synlig i världen”.
Eller som Gun-Britt uttryckte sig: ”Gå ut som Jesus gjorde, i ord och handling, eftersom Jesus är den störste diakonen.”
Christer Unosson
Individ- och familjeomsorgschef och sekr i ELM Syd, Eket