Människor har i alla tider flyttat mellan olika länder och av olika skäl. Bibeln ger oss många exempel på detta – exempel som kan vara till hjälp för oss i dagens Sverige.
Främlingar och flyktingar i Bibeln
Genom hela Bibeln finns ett tema om utvandring, invandring, flykt och främlingskap. I Gamla testamentet möter vi olika människoöden. Adam och Eva drevs ut ur lustgården. Synden och syndens följder gjorde sitt intåg. Deras son Kain fick på ett särskilt sätt, efter att ha dräpt sin bror, uppleva vad det innebar att bli ostadig och flyktig. Det var dock barmhärtighet i Guds dom – ett tecken skulle skydda honom (1 Mos. 4:12–15). Abraham flydde, och av rädsla ville han dölja sin hustrus identitet (1 Mos. 12:10–20). Historien upprepar sig. Detsamma sker ibland dagens flyktingar.
I 1 Mos. 19:30 läser vi om hur Lot av rädsla flydde upp i bergen. Jakob flydde för sin bror, och på moderns inrådan, till sin morbror Laban (1 Mos. 27). Mose fick sin förste son i främmande land. Han gav honom namnet Gersom, ty, sa Mose: Jag är en främling i ett land som inte är mitt (2 Mos. 2:22). Bibelns Josef, Rut, Daniel och många fler levde också i främmande land. Genom århundradena har människor fått fly på grund av konflikter och krig, hungersnöd och fattigdom, fiendskap och otrygghet.
I Gamla testamentet finns exempel på tider då främlingsfientligheten bredde ut sig. Många bibelord handlar därför om att främlingen ska tas väl om hand. Salomos tempelinvigningsbön är ett exempel på detta: Också om en främling, en som inte är av ditt folk Israel, kommer från något land långt borta för ditt stora namns skull … och ber, vänd mot detta hus … må du då höra det … och göra allt vad främlingen ropar till dig om. Så skall alla folk på jorden lära känna ditt namn och frukta dig … (2 Krön. 6:32–33). Gud hade befallt Israels folk: Främlingen som bor hos er skall räknas som infödd bland er, du skall älska honom som dig själv (3 Mos. 19:34). Dessa ord gäller även för oss i dag.
Jesus visar vägen
När Jesus, som själv varit flyktingbarn, trädde fram tog han de utstöttas parti. Han kunde också säga: Människosonen har ingen plats där han kan vila sitt huvud (Matt. 8:20). Jesus bröt ner barriärerna mellan folk och länder. Han gick till de ’förlorade fåren’ i Israel, men han tog sig också an några som var utanför det utvalda folkets gränser.
Jesus gav lärjungarna ett uppdrag: Jag har fått all makt i himlen och på jorden. Gå därför ut och gör alla folk till lärjungar! (Matt. 28:18f.) Uppmaningen och kallelsen gäller också oss i fråga om de nya folkslag som kommit till vårt land: nya grannar, ungdomar i skolor, och familjer som lever i saknad och längtan. Den som lever driven av Kristi kärlek kan aldrig stänga sin dörr för människor som lever i nöd, andlig eller lekamlig (1 Joh. 3:17).
Hur möter vi invandraren?
De som är invandrare har först varit utvandrare. De har lämnat sitt land, sin familj, nära och kära. Flykten har ofta varit svår och dramatisk. Många barn förstår inte varför man måste ge sig iväg. De finns här mitt ibland oss, människor från olika folk och länder.
Som kristna har vi mycket att bekänna. Hur tog vi t.ex. emot de kristna flyktingar som kom på 70-talet från olika länder, många av dem från Eritrea, ett av våra gamla missionsländer? De hade flytt för sina liv. Många av dem hade suttit i fängelse och blivit torterade. Mötte vi dem med Kristi kärlek, som bröder och systrar i Herren? Gav vi oss tid med dem i våra hem och föreningar? Kanske var det så att vi snarare ifrågasatte deras flykt?
Budskapet om Herren Jesus måste gå hand i hand med omsorgen om den enskilda människan. Låt oss därför göra gott mot alla människor medan vi har tillfälle, och framför allt mot dem som delar vår tro (Gal. 6:10). Vi måste be att Herren bryter ner vår bekvämlighet, vår tafatthet och rädsla. Låt oss börja be för människorna i vår närhet!
Möte med kristna flyktingar
Det var en kall och blåsig novemberdag 1977. Den första snöstormen hade kommit över det lilla samhället i Småland. En grupp flyktingar kom från kriget i Beirut, och jag fick möta dem i mitt arbete på skolhälsovården. De hade inkvarterats i brukets gamla personalbostäder. Det var familjer med barn i olika åldrar, och de minsta var skrämda över allt de upplevt under kriget. Men mitt i all nöd fanns det en trygghet ibland dem – de var kristna och satte sitt hopp till Herren. Vi firade juldagen tillsammans med dem i vår stora prästgård. Barnen satt i en stor ring och vi sjöng tillsammans. En tonårspojke tog tag i mitt kors som jag hade om halsen och sa: ”Vi är också kristna!”
Det är kanske lättare att möta flyktingar som delar vår kristna tro. Men alla de andra? De flesta som kommer har en annan bakgrund; de har en annan, främmande religion, och vi känner oss tafatta, hjälplösa. Så viktigt att vi möter dem med Kristi kärlek och att vi bär dem i bön inför Herren. Det kan förvandla allt.
Möte med en muslimsk kvinna
Vi kallar henne Selaja. Hon kommer smygande längs husväggen och rädslan syns i hennes ögon. Hennes yttre vittnar om att hon är muslim. Att våga gå in till oss är tydligen ett stort steg. Vi har just en liten testund och hon får dela vår gemenskap. Hon talar bruten svenska, men gör sig gott förstådd. Hon vill tala med någon, och utväljer mig eftersom jag är kvinna. Enligt hennes religion ska hon inte tala med en främmande man.
Vi drar oss tillbaka, men hon pekar orolig på bordet. Där ligger en Bibel. Hon kan inte sitta där, för Bibeln är en helig bok. Så vi flyttar till ett annat rum och sätter oss i soffan. Efter en stund får jag höra hennes livs historia. Hon och hennes man flydde tillsammans till Sverige. I dag har han förskjutit henne och tagit hand om deras små barn. Nu lever hon ensam i en liten lägenhet och får inte ha kontakt med dem. Hon faller i hejdlös gråt. ”Jag längtar efter barnen och jag ber till Allah fem gånger om dagen att han ska hjälpa mig, men han gör det inte.”
Själv känner jag mig hjälplös och får ropa till Herren i mitt innersta: ”Hjälp! Jag hittar inga ord!” Då säger hon: ”Jag har börjat be till Josua (Jesus) – tror du att han kan höra mig?” ”Ja, Jesus lever och han hör när du ropar, han både vill och kan hjälpa dig.” Hon får en liten testamentesdel på sitt hemspråk när hon går. Vid dörren får jag en varm kram, och hon lovar att komma tillbaka.
Det blir fler besök, och en dag får vi sjunga ”Jesus för världen, givit sitt liv”, och en annan gång får vi be med henne. Ibland får vi vänta förgäves på att hon ska dyka upp, men hon är alltid i våra tankar och förböner. Vi är kallade att vara medvandrare. Det är inte alltid så enkelt, men Herren vill det.
Bön: Herre Jesus, hjälp oss att se på invandrarna i vårt land med dina ögon! Lär oss att älska varandra och bära varandras bördor. Gör oss brinnande i anden och låt oss tjäna dig med glädje!
Gör oss glada i hoppet, tåliga i bedrövelsen och uthålliga i bönen för ditt namns skull. Amen.
Ebba Göth
Sjuksköterska och missionär, Helsingborg