Julen förknippar vi med frid och glädje – vi firar det oerhörda och obegripliga att Gud Fadern sände sin Son Jesus för att vinna evig frid åt oss.
Men när vi går till kyrkan 26 december, på Annandag Jul, så möter vi ämnet ”Martyrerna” (martyr kallas den som fått sätta livet till p.g.a. av sin kristna tro) och texter om att förföljelse, hat och förakt ska följa dem som är bekännande kristna. Vi läser om Stefanus som grips och stenas till döds för sin tros skull. Den 27 december uppmärksammas Johannes Döparens martyrium. Och dagen därpå – de värnlösa barnens dag – påminns vi om alla de barn i Betlehem som fick sätta livet till. Nog är det tvära kast: mitt i julfriden kommer de kärva påminnelserna om martyriet.
Orsaken till att det blivit så finns i historien om kyrkoårets framväxt. Den 26 december firades till minne av Stefanus långt innan vi började fira jul 25 december. Men påminnelsen om martyriet kommer egentligen inte så tokigt, för på ett djupare plan är det så att julglädjen snarare fördjupas än förminskas av de bibeltexter vi läser dessa dagar. Genom det svåra kan glädjen fördjupas, bottna. Utan tårar inget verkligt jubel. Utan Annandag Jul riskerar julens budskap mest att bli en ytlig och prålig glädje.
Jesu födelse i Betlehem var inte odelad glädje och julkrubbeidyll. De yttre omständigheterna var svåra, och dessutom var Jesu födelse själva början på lidandets och uppoffringarnas väg (som Jesus kom för att gå). Han avstod från sin himmelska härlighet för att bli människa. Så småningom kom han att svikas av sina närmaste, bli hatad av många, gripen, slagen, hånad, räknad som en syndare, hängd och dödad på ett kors! Det var genom lidande och död som han vann frälsning, glädje och evigt liv åt oss.
Detta nya liv får varje lärjunge del av genom att följa Kristus. Men till efterföljelsen hör också ett mått av hans lidande. När vi bekänner oss till Jesus och tar de konkreta konsekvenserna av vår tro, får vi vara beredda på att försaka oss själva, men också på hån och förakt – och några till och med på förföljelse och död.
Då vi, eller andra kristna, får lida för vår tro på honom blir det en nyttig påminnelse om vad Guds Son led för vår skull.
Den som följer Jesus får del av frälsningens glädje – för den hör samman med martyriet! Martyrerna visste att inget får vara viktigare än Jesus själv. Det har världen svårt att tåla. Vi får se det som en ära att få lida något i Jesu efterföljd. Det må vara lärjungen nog, om det går honom såsom hans mästare (Matt. 10:25). Och om vi är trogna i lidandet blir hans namn förhärligat (1 Petr. 4:12–
17).
Till sist, men inte minst: för den som förblir trogen väntar en stor segerlön! Var trogen in till döden så skall jag ge dig det eviga livets segerkrans! (Upp. 2:10.)
Fredrik Carlsson
Präst i Kviinge och Knislinge-Gryt