I Kenya får ELMs missionär Gunnel Gustavsson genom sin tjänst kontakt med många ungdomar. Här förmedlar hon några tankar från en kristen tonårsflicka som nyligen varit på ungdomsläger. Chepkenoi berättar:
Jag har slutat andra året på gymnasiet och har två år kvar. Det ska bli skönt att få lite lov nu i december. De andra loven under året läser vi alltid lite extra, så de blir inte så långa och man hinner inte vila så mycket.
Det här lovet kan jag hinna med att hjälpa till med lite av varje hemma. Det är skönt att göra något med händerna, även om jag får blåsor av att hacka i åkern. Det är inte så jobbigt att passa småsyskonen numera, för de är alla i skolåldern. Vi kan för det mesta ha det rätt trevligt när vi sitter och pratar eller går till marknaden.
Här, där jag bor, har det varit lite oroligt, så mamma och pappa vill inte att vi går själva någonstans. Det har varit bråk mellan de olika stammarna som bor här. Jag förstår inte varför – men det är några få som ställer till bråk för att förstöra för andra. Och ibland går det riktigt vilt till: de bränner hela byar och stjäl kor och andra ägodelar. Jag tackar Gud, för hemma hos mig har inget hänt. Här är bra jord och vi odlar mycket potatis som vi tar ner till marknaden i Chepseon. Den ligger ganska nära vårt Bible Center.
I söndags vid pålysningarna i kyrkan påminde församlingens ordförande om ungdomsläger på Chesinende Bible Center. Jag håller nu på med att packa till det lägret, för jag är bland de tjugo som deltar från vårt pastorat. Vår ungdomsledare följer med oss. Det är allt lite spännande att se vilka mer som kommer. Min lillasyster är också med, för åldern på deltagarna kan enligt inbjudan vara mellan 13 och 35.
Får se nu vad jag behöver ta med … kläder för sex dagar … men jag kan säkert tvätta upp dem, så jag behöver inte mer än tre ombyten. På Chesinende kan man aldrig vara riktigt säker på att få det torrt över en dag. Vädret där är, precis som här hos oss, lite kallt och ruggigt och småregnigt. De som kommer från Nakuru och Lugumek tycker nog att det är väldigt kallt på Chesinende. Det är många som använder både mössa och täckjacka där.
Vi träffas i vårt lilla samhälle när det är dags att ta sig till Chepseon med allmänna kommunikationer. Vi åker i några olika minibussar. De sista 800 metrarna går vi till fots. På Chesinende möts vi av ett varmt välkomnande från ledarna. Vi betalar vår avgift som är 50 shilling och dessutom två korokoro1 majs och en korokoro bönor. Skönt att bli av med majs och bönor – packningen minskade med sex kilo! Teet är klart när vi kommer, så vi får börja med att dricka det. Det kommer hela tiden fler ungdomar från olika delar av vårt distrikt, och till slut är vi 65 stycken.
Helt okej för mig att vi inte blir fler, för nu kan vi våga prata med varandra och lära känna varandra bättre. Ledarna kan se oss allihop, och vi kan ha olika aktiviteter utan att många behöver stå och titta på.
Vi har alla våra samlingar i kyrkan, för vi flickor bor på golvet i lektionsrummet på centret. Pojkarna bor i ett klassrum på grundskolan här bredvid. På golvet ligger det vassmattor och madrasser. Filt och lakan har vi med oss själva, likaså tallrik, mugg och sked.
Undervisningen börjar på torsdagen – vi får höra om ”nådemedlen”. Vad är det? Hur använder vi Ordet och sakramenten? Det fortsätter med att vi får lära oss om försoningen mellan Gud och människan, där Jesus är Försonaren.
Personal från kliniken kommer och har ett pass om hiv/aids. Vi kommer med många frågor om hur vi ska skydda oss själva och hur vi ska ta hand om dem i vår omgivning som är sjuka. Det är så lätt att tänka och säga att vi som är kristna ska säga nej till sex innan vi är gifta, men när jag är i skolan och blir tillfrågad, vad gör jag då? Jag ber Gud att han ska hjälpa mig att säga nej. Men tänk om jag blir tvingad …
Jag behöver nog tänka mer på vad det betyder, det där med att vi har frihet i Kristus. Frihet att säga nej till sex före äktenskap. Man behöver alltså inte har prövat att ha sex förrän man bestämt vem man vill dela livet med. En god Guds ordning – men inte är det många på skolan som tänker på det sättet.
Det är intressant när vi gemensamt diskuterar dagens undervisning. Vi har många frågor. Varför kallas vi lutherska? Varför sänder Gud prövningar och lidande? Varför får vi kvinnor inte bli präster?
Prästerna och de andra lärarna hjälper oss med svar och de ger oss många bibelställen, så vi kan se vad Guds Ord säger. Jag ska nog försöka att få min bibelläsning att bli en rutin varje dag, men det är svårt att få till det. Av undervisningen om varför vi ska läsa Bibeln förstår jag att Guds Ord är levande och aktivt även för oss i dag, fast det skrivits för många, många år sedan. Det påverkar oss när vi läser det, och det borde vara inspiration nog för oss att vara flitiga bibelläsare. Men jag har så mycket att läsa i skolan, och ska man klara proven får man allt jobba med skolböckerna i stället. Jag får be om att Gud ska leda mig, och visa mig tillfällena då jag kan läsa Bibeln och be.
Bönen, ja, den är viktig i våra liv. Vi får tacka Jesus för att han kom till jorden som vår Frälsare och att han är Sanningen och Livet och den Gode Herden. Det fick de veta redan på Gamla testamentets tid, när Jeremia predikade för folket. Vi får tacka Jesus för att han och den helige Ande vill leda oss på den rätta vägen. Ja, vi får be till Gud i livets alla situationer, var vi än är.
De flesta av oss på lägret är med i en sångkör i våra församlingar, så det är enkelt för oss från de olika pastoraten att snabbt bilda körer. Vid flera tillfällen sjunger vi för varandra, och några har drama. I en del av undervisningen övar vi lite på vår liturgi, speciellt partierna med sång, och det är kul att kunna den. Gudstjänsten blir mer levande om man kan vara med i liturgin. Vid söndagens gudstjänst under lägret klarar vi både att delta i antifonen för advent och sjunga en adventssång växelvis med vår ledare: ”Frälsaren har kommit. Hans rike är nära. Öppna era hjärtan …”
Chepkenoi
Lägerdeltagare