När Emma åkte iväg på konfirmationsläger som 14-åring var det mest för att ha kul. Hon hade roligt, men de fyra veckorna fick större betydelse för henne än så. Fyra år har gått sedan dess, och Emma berättar här vad den kristna tron har fått betyda för henne, om hur Gud har blivit tryggheten i hennes liv.
Vilka är dina första minnen av kristen tro?
– Min familj är inte kristen, men jag och min syster var faktiskt med i en kör i kyrkan som små, mest för att ha någonting att göra tror jag. Jag var på gudstjänster ibland, för vi fick ju gå dit när vi skulle sjunga. Annars gick ingen i familjen dit. Men det betydde ju ingenting, jag trodde ju inte på Gud.
När började du på allvar fundera kring kristen tro?
– Det måste ha varit i samband med konfat. Jag åkte till ett konfirmationsläger på Strandhem som varade i fyra veckor. Där fick jag undervisning och jag tyckte det jag hörde lät rimligt – det jag hört i kyrkan tidigare tog jag ju aldrig riktigt på allvar. Det var väl då jag började fundera, samtidigt som jag också fick testa att leva som kristen.
Jag insåg att folk där verkligen trodde. De enda kristna som jag varit i kontakt med tidigare var präster, och de kände jag ju inte personligen. Så det betydde mycket, att jag fattade att man faktiskt kan leva som kristen och att det finns unga som gör det och att det verkligen funkar.
Innan jag åkte dit tänkte jag väl egentligen mest att man kunde göra något kul av konfirmationen. I stället för att gå hemma, en gång varannan vecka, kunde man åka iväg och ha roligt under tiden. Jag tänkte väl inte så mycket över att jag kanske skulle kunna bli kristen, men jag hade nog inställningen att man får testa och se om det funkar.
Hur gick det till när du blev kristen?
– Under konfat växte jag väl mest in i det. Sen efter lägret försökte jag själv leva som kristen. Jag gick till Berea1 en gång men sen mynnade det ut i ingenting. Jag försökte be varje kväll, men jag kände själv att det inte var riktigt på riktigt ändå. Nej, det var sen på en återträffsvecka, ett år efter konfalägret, som det egentligen hände nånting.
Jag hade det faktiskt ganska tråkigt där över huvud taget, de kompisar som jag brukade vara med var inte där och jag kände mig ganska ensam. Så en dag bad jag till Gud att han innan dagen var slut skulle visa mig meningen med livet, annars skulle jag strunta i det kristna livet. Det kändes som något han ändå inte skulle göra och var lite som ett ultimatum faktiskt.
Samma kväll var det en ledare som hade aftonbön och han uttryckte sig just så: ”Jag tror att meningen med livet är att ge och ta av Gud.” Där fick ju jag mitt tecken och då var jag ju tvungen att köra liksom. Det gjorde jag. Jag gick till förbön och ville att de skulle be att Jesus skulle komma in i mitt hjärta. Två ledare bad för mig och på något sätt blev allting mycket lättare efter det. Nu i efterhand kan jag se att det också var Anden som kom in i mitt liv och hjälpte mig.
Ledde detta till stora skillnader i ditt liv?
– Ja, men samtidigt var det även andra faktorer som påverkade. Detta var ju i samband med att jag började gymnasiet inne i Lund. Där hade vi en kristen skolgrupp och jag började vara på ett kristet ungdomscafé och kom med i Berea igen. I nian hemma i Dalby hade jag mina gamla kompisar kvar och vågade inte riktigt stå för den kristna tron. Jag ville mer vara en i mängden där. På gymnasiet fick jag nya vänner och där vågade jag verkligen stå för vad jag trodde och det gav mig väldigt mycket.
Jag blev då tvungen att verkligen lita på Gud, och man kan ju inte säga något utåt som man bara tror lite halvdant på. Jag ville vara säker och jag blev ju säkrare när folk ställde frågor till mig, för då behövde jag ta reda på svaren. Även till det som jag förstod och tyckte var självklart behövde jag försöka hitta bra svar på för att kunna förklara för andra. På så sätt växte jag själv som kristen.
Jag är ju aldrig ensam i det heller. Även när folk kritiserar min tro och försöker sätta mig på plats så vet jag att Gud är där. Om jag inte kommer på de rätta svaren så vet jag ändå att jag tror på det som är sant! Han har visat det så många gånger, så det finns ingen möjlighet att det inte stämmer.
Den största skillnaden i livet är nog egentligen tryggheten, att nu har jag min trygghet i Gud. Jag vet att han alltid är med mig och att jag alltid kan komma till honom med allt. Jag vet inte hur jag skulle ha klarat mig utan det. Dessutom ger han hjälp och stöd, både i stora val i livet, men också i små saker, som prov i skolan och andra mindre grejer.
Vad har varit viktigt för dig i ditt liv som kristen?
– Den kristna gemenskapen är väldigt viktig. Först på konfat, och sen hjälpte det mig väldigt mycket att jag kom in i gemenskapen i Berea på ett bra sätt. Där fanns människor som jag hade något gemensamt med. För att kunna vara kristen behövde jag lära känna fler kristna … Det var väldigt skönt att veta att det fanns fler än jag som trodde.
Jag har funnit min frid där och känner att det är stället för mig. Där har jag mina kompisar som jag vill vara med. Det är väl det som får mig att gå dit också, förutom att man får kristen undervisning som man verkligen behöver. Att kunna lovsjunga Jesus tillsammans är också skönt, för man vet att man inte kan göra det hemma på samma sätt. Jag tar också tid till rätt mycket bön och en del bibelläsning. Lovsångskvällar på t.ex. Puls, ett stort sommarläger, där det är jättemånga som sjunger är ju härligt och man får verkligen en push i sitt kristna liv, men det är inget som jag bygger min tro på.
Vad bygger du den på?
– Gud!
Hur ser du på ditt liv nu?
– Gud är alltid där, även om man inte är kristen. Om jag nu ser tillbaka på mitt liv innan jag blev kristen och började tro, så kan jag se hur Gud har varit där och räddat mig många gånger. Det fattade jag inte då, men jag ser nu att det var Gud.
Det är så skönt att veta, att även om jag kommer i en svacka och tvivlar så är Gud ändå alltid där – han var där innan jag började tro och då är han där då också.
Jakob Andersson
Lund