Mycket i livet kan snärja oss – vi behöver bli befriade och helade människor. Jesus vill förlåta det onda vi är och gör, men också hjälpa oss att av hjärtat förlåta vår nästa. Hans förlåtelse ger liv och glädje.
Förlåtelsen är livsluft för Kyrkans folk
Utan förlåtelse kvävs vi. Vi kippar efter andan. Efter Anden! Vi dör andligen (Ef. 2:1, Luk. 15:32). Men genom förlåtelsen öppnas fönstret: vi får släppa ut det unkna och instängda och släppa in friskhet och livsmod. Det går att andas igen. Förlåtelsen är livsluften för Kyrkans folk.
Vad är synd enligt Jesus?
Synd: de tror inte på mig, säger Jesus (Joh. 16:9).
Grundsynden är otron. Den synden är att skippa kontakten med Jesus, kraftkällan. Gör man det blir det mörkt och kallt. Synden är alltså inte bara att man är elak och stygg och nallar päron i grannens trädgård … Djupast sett är synden att vi stänger dörrar och fönster för Guds kärlek. Synd är att säga nej till den kärlek Gud ger oss genom Jesus. Synd är att leva instängd i sig själv och bara vara inriktad på att förverkliga sitt eget stora, stackars, lilla, duktiga, ömtåliga JAG.
Klipper jag av kontakten med Gud stängs värmen från Gud av och jag hamnar i kyla. Människor omkring mig börjar frysa. Genom mina synder går det sönder.
All annan synd jag begår har sitt ursprung i min otro. Ps. 51:6 säger: Det är mot dig jag har syndat och gjort det som är ont i dina ögon. All synd, på vilket sätt och på vilket plan den än begåtts, är alltid en synd mot Gud själv, livets Givare och Uppehållare. I norska kyrkan säger man att man med sin synd har sårat Gud. Gud lider där vi förstör hans mening med livet. På korset ser vi detta lidande. All synd är djupast en synd mot Gud. Därför är Gud den som kan förlåta alla synder.
Varför är synden så farlig?
Var och en som gör synd är syndens slav, säger Jesus (Joh. 8:34).
I varje synd sitter det ett litet snöre. Avund, elakhet, själviskhet, förakt, lögn, otukt, porr, svarta pengar – där sitter små snören i alla dem, de snor sig runt omkring mig, de binder mig, fångar mig. Ibland klibbar de. Avunden, orenheten, lögnen binder mig. Jag kommer inte loss. Jag blir slav under synden. Något inom mig dör – samvetet reagerar inte längre, känslan för vad som är rätt avtar. Så blir det om inte förlåtelsen drabbar mig! Förlåtelseordet som uttalas efter syndabekännelsen kallas för avlösningen = jag löses från syndens band. När man tar emot förlåtelseordet ryker alla snören och rep och band …
Hur Jesus möter syndaren
Johannes sjunger i sin prolog om Jesus: Vi såg hans härlighet, en härlighet som den ende Sonen får av Fadern, och han var fylld av nåd och sanning (Joh. 1:14).
Jesus är så fylld av nåd och sanning att det strålar från honom. När Jesus ser på människor så är det med både nåd och sanning (se Joh. 8, Joh. 4, Luk. 19). Jesus möter dem först med nåden, en enorm värme, medkänsla, kärlek. Sedan möter han dem med sanningen. Han sätter fingret på den ömma punkten, den de behöver få hjälp med. Gå och synda inte mer.
Det händer mycket när Jesus, som är fylld av nåd och sanning, möter människor som varit förtryckta och ockuperade både av lögner och av makter. Han reser dem upp ur deras förnedring. De får hjälp att hitta det äkta, det sanna livet. Han får dem att känna sig värdefulla.
Fundera över detta: en människa vågar inte se och erkänna sin synd förrän hon förstår hur älskad hon är!
Hur blir man av med skräpet? Kung David ger receptet: Då uppenbarade jag min synd för dig, jag dolde inte min missgärning. Jag sade: ’Jag vill bekänna mina överträdelser för Herren’ (Ps. 32:5).
Bekännelsen är en viljeakt. Jag vill stå upp och gå till min fader (Luk. 15:18–19). Jag vänder mig bort från synden och vänder mig till Jesus.
Det är något stort när en människa bekänner sin synd och ber om förlåtelse för den. Hon slår då vakt om sitt människovärde. Ett djur kan inte säga förlåt, men en människa kan både se och erkänna att hon handlat fel. Bekännelsen är inte att undervisa Gud om vad som hänt, utan att ta ansvar för sina syndiga tankar, ord och gärningar.
Varje gång du bekänner din synd och säger förlåt, reser du dig ur din förnedring och slår vakt om ditt människovärde.
Liksom Herren har förlåtit er skall också ni förlåta (Kol. 3:13)
Det kan ta emot att förlåta. Man har blivit trampad på och förnedrad. Det gör ont så fort man tänker på vad man har fått utstå. Vill bara skrika högt! Om någon förtalar mig inför andra, bränner upp mitt hus, kvaddar min bil som han stulit eller våldtar min dotter, ska jag då säga: ”Det gjorde ingenting”? Nej, att förlåta är inte att ursäkta. Det är inte att glömma och acceptera det som hänt. Att förlåta är att återupprätta kontakten med en som gjort mig illa. Jag vill inte bli hans fånge. Jag vill inte hata. Jag vill inte fortsätta älta oförrätterna. Ty då kommer ju bödelsdrängarna!
Om dem berättar Jesus i Matt. 18:23–35. Mannen som får en miljonskuld efterskänkt vill inte efterskänka skulden hos den som är skyldig honom en tusenlapp. När kungen får veta detta blir han upprörd och i sin vrede låter han bödelsdrängarna (fångvaktarna) ta hand om honom tills hela skulden är betald.
Är det detta som händer när vi inte förlåter varandra? Vi binder varandra i varandras synder. Vi ger varandra inte en chans att komma ur misslyckanden och nederlag. ”Se, där går den som …”. Och det värsta av allt: jag får själv den som gjort mig illa till min fångvaktare.
Bödelsdrängarna, som heter Oförsonlighet och Hat och Hämnd och Bitterhet och Besvikelse och Självömkan, torterar mig och håller mig i fångenskap.
Förlåt din nästa och ge henne en chans att börja om. Men förlåt också din nästa för din egen skull. Paulus säger att han vill förlåta för att inte Satan skall få övertaget över oss (2 Kor. 2:11).
Liksom Fadern ständigt är beredd att ta emot dem som misslyckats, för att förlåta och upprätta dem, vill han att vi ska vara lika förlåtelseberedda. Liksom Herren har förlåtit er skall också ni förlåta (Kol. 3:13).
Petrus skriver i sitt brev att Jesus är vårt exempel och att vi ska följa i hans fotspår. Han är den sårade Helaren som vill ta hand om oss och ge oss ett nytt liv. Han svarade inte med skymford när han skymfades. Han svarade inte med hotelser när han fick lida. Han överlät sin sak åt honom som dömer rättvist (1 Petr. 2:22–25). Vi får här en bra definition på att förlåta, nämligen:
Att förlåta är att ge upp sin rätt att anklaga
Du kan ha rätt i allt du säger om de andra. De har gjort dig illa, de är dumma. Men du kan ha fel också. Alternativet till att inte förlåta är att du själv får bära på hat, hämnd, bitterhet, besvikelse … Och det gör så ont.
Men du överlämnar i stället det de gjort till Fadern. Han får ta hand om dem och det de gjort. Och du hittar glädjen i att vandra i förlåtelsens livsluft.
Bengt Pleijel
Prost, Ljungskile