En av många erfarenheter jag gjorde under min första pappaledighet var att enkla promenader kan ta väldigt låååång tid, för en stressad vuxen till och med enerverande lång tid. Det finns ju så oändligt många pinnar, stenar, blad, maskar och annat längs vägen som bara måste undersökas noggrant. En kort och enkel promenad från affären och hem kunde bli till ett enormt äventyr. Det var i sanning en övning i tålamod. När jag till slut insåg att förmodligen både jag och min dotter skulle må bättre av att vi anpassade oss till hennes tempo, fick också barnets perspektiv ge mig flera nyttiga insikter. Vi vet ju att Jesus flera gånger framhöll barnens egenskaper som eftersträvansvärda, och ett av de förhållningssätt som jag tror vi vuxna skulle behöva ta efter i högre grad är förundran.
Tyvärr dröjer det inte många år innan barndomens förundran försvinner. Som tonåring är det viktigt att vara cool och som vuxna har vi redan upplevt det mesta flera gånger och kan utan problem känna oss blasé på det mesta. Att vara oberörd och inte tappa masken är dessutom en attityd som på många sätt uppmuntras. Om man sedan lever i en stad, eller för den delen i vårt högteknologiska samhälle, är ju det mesta vi omger oss med ”skapat” av människor och därmed, åtminstone för konstruktören, begripligt och greppbart och ger inte upphov till särskilt stor förundran. Det välfärdssamhälle vi byggt upp har också invaggat oss i en känsla av att vi klarar oss bra själva utan att vara beroende av företeelser som ligger utanför vår mänskliga kontroll, som till exempel Gud.
När du läser detta har vi, om inte Herren har återvänt innan dess, fått fira jul. ”Ännu en gång fått fira jul” skrev jag först, utan att tänka på hur jag oavsiktligt själv illustrerade vad jag tänkt belysa. Hur har din jul varit? Har du tillåtit dig att stanna upp och bli förundrad? Förundrad över att Världarnas Herre fötts i ett stall? Förundrad över att Skaparen själv går in under sin skapelses villkor? Förundrad över att Den Oändlige, att den Gud som står över både tid och rum, låtit sig begränsas av våra mänskliga villkor? Förundrad över att Jesus Kristus lämnade sin härlighet och blev människa för vår frälsnings skull. Förundrad över att Hans kärlek till dig var så stor att Han gjorde detta bara för din skull?
Jag tror att vi behöver öva oss i förundran. Inte minst därför att förundran i sin tur leder till ett annat viktigt förhållningssätt – tacksamhet.
Med undran och tacksamhet ser jag
Guds kärlek, dess djup, bredd och höjd,
som mig i min Frälsare möter.
Pris Gud, du min frid och min fröjd!
Per Henriksson, ordförande i ELM-BV, Stockholm