Till sitt arv kan man förhålla sig på olika sätt. Det gäller världsligt och andligt i samma grad. Vi väljer inte vårt arv, men vi kan välja hur vi ställer oss till det. Hur ser vi på det andliga arv som hör till ELMs tradition?
Det har sagts att det är omöjligt att växa upp i en väckelserörelse utan att ta skada. Det är säkert sant, men det är troligen riktigare att säga att det över huvud taget är omöjligt att växa upp utan att i någon mening ta skada. Att leva är att vara utsatt. En del av de skador vi har är tillfogade av andra, en del tillfogar vi oss själva. En del av skadorna är ytliga, andra är djupa och svåra. Det avgörande är hur vi hanterar dem.
Det sagda gäller i hög grad vårt andliga arv. I detta sammanhang det arv som brukar kallas pietistiskt (pietism, se faktaruta) – ibland uttalat med ett mått av förakt, mer sällan med värme. Pietismen står inte särskilt högt i kurs i dagens kristenhet. Om det kan många av oss vittna.
Ändå kan vi som vuxit upp med detta arv vara stolta över det. Och det är den sidan av saken jag vill lyfta fram här. De andra sidorna har andra vältaligt och villigt yttrat sig över. Det har kastats många stenar i glashus i fördömandet av pietistisk väckelsekristendom. Det har också begåtts många fel i överdrivet nit och mänsklig dömarvilja. Detta ska inte förtigas, men det är inte min angelägenhet här.
Ett arv att ta vara på
Det finns i det pietistiska arvet mycket att ta vara på, inte minst i vår egen tid och kultur. Något av detta vill jag lyfta fram.
• Livet är på riktigt
Det första gäller synen på livet som en allvarlig sak. Ty livet är allvarligt i meningen något att ta ansvar för, förvalta och förmedla. Till pietismens storhet hör påminnelsen om att livet är för viktigt för att slösas bort, för värdefullt för att vanvårdas och för dyrbart för att levas oansvarigt. Livet är en Guds gåva och det ska levas med domens dag för ögonen. Allvarligt? Javisst. För allvarligt? Knappast. Det är väl snarast ett slags sanning som vår tids ytlighet inte kan hantera och därför på sitt sätt måste ta ansvar för.
• Synden är verklig
Det andra gäller påminnelsen om syndens verklighet. Det är en i grunden luthersk – eller nytestamentlig – tanke. Synden är med i allt. Det kan naturligtvis uppfattas som dystert men är snarast realistiskt. Det är ett effektivt vapen mot överraskningar och besvikelser. Det handlar mindre om att syndstämpla och mer om att påminna om livets totala kluvenhet. En kluvenhet som går igenom varje individ och berör hennes innersta kärna. Att påminna om syndens verklighet uppfattas i dag många gånger som en oförskämdhet, när det i själva verket är en inbjudan att se en sanning som kan leda till befrielse.
• Förlåtelsen befriar
Ett tredje drag i pietismen knyter an till det andra och är svaret – inte på syndens gåta utan på dess problem. Det är betoningen av förlåtelsen. Ofta formulerades det tidigare i form av påminnelsen om Jesu blod, något som väl egentligen är ett herrnhutiskt drag. Förlåtelsen är gratis för den syndfulla människan, men för Herren var den kostsam: han betalade med sitt liv. För vår skull. När pietistisk förkunnelse ibland målat upp detta kan det ha varit skrämmande eller ensidigt. När finkänslig förkunnelse i dag förbigår Jesu försoning med tystnad eller förlägenhet ger det inte befrielse. Bekräftelsen – ”du vet väl om att du är värdefull” – behövs; befrielsen – ”du vet väl om att du är återlöst” – kan inte ersättas av något annat.
• Det gäller mig!
Ett fjärde drag är innerligheten och individualiteten. Visst finns detta i andra traditioner och visst kan värmen ibland bli kvalmig. Men innerligheten uttrycker att tron på Kristus som min Frälsare är av betydelse i det dagliga livet. Tron på Kristus hör vardagen till och tron spelar roll. Det ständiga återvändandet från de himmelska höjderna och de världsvida vyerna till mig som individ är en av pietismens styrkor. Omvändelsen gäller i första hand mig och först i andra hand alla andra. Den envetna påminnelsen om att all omvändelse sker individuellt kan uppfattas närgången, men det är så Kristi kyrka växer: sten för sten, individ för individ.
• Livsstilen spelar roll
Ett femte drag är betoningen av en enkel och ansvarig livsstil. Det hör ihop med synen på livet – både det kristna och det alldeles vanliga mänskliga livet – som en allvarlig sak och som ett förvaltarskap. En enkel livsstil kan nog ofta uppfattas som tråkig, nämligen om det som är roligt förknippas med alkohol, nöjen av olika slag, spelande och så vidare. Och det finns i pietismen ett drag som lätt kan uppfattas som livsförnekande med tanke på att de dygder som lyfts fram är trohet, avhållsamhet, sparsamhet, stillsamhet med mera. Motiveringarna som tidigare generationer gav var ofta otydliga, men bakom fanns flera gånger erfarenheter av hur just nöjen, alkohol, otrohet och liknande lockat bort från den kristna vägen. I dag vet vi att det förvisso är så, men i ett samhälle och en kyrka där det fulaste som finns är det som med en nedsättande term kallas moraliserande är det inte lätt att över huvud taget tala om livsstilsfrågor. Det är som om Nya testamentets etiska undervisning inte funnes.
• Bibelläsning och bön
Ytterligare drag kan lyftas fram, till exempel betoningen av ett personligt böne- och andaktsliv. Det som i vår tid gärna och felaktigt uppfattas som lagiskhet. Men att vara trogen i läsningen av Skriften och i bönen är inte lagiskhet utan trohet. Pietismen insåg – och inser – att disciplinlöshet inte är evangelisk frihet utan andlig lättja.
• Mission – en konsekvens
Och så missionen. Om det är sant att alla människor behöver omvända sig till Kristus för att få del av det eviga livet. Om det är sant att Jesus har gett sin kyrka i uppdrag att förkunna evangelium för hela skapelsen. Om det är sant att Jesus är Guds väg till frälsning, den enda vägen. Då måste evangeliserande mission vara viktig. Det vidhåller pietismen.
Var stolt över arvet!
Pietismen – ett arv och en stolthet. Så är det. Ett arv som vi har fått del av och som vi kan känna stolthet inför. Inte för att allt är bra, inte för att det är perfekt och felfritt. Utan för att det är vårt arv som vi får förhålla oss till.
Två omöjliga alternativ finns när det gäller alla arv: att förkasta allt eller att försvara allt. När det gäller pietismen är det nog för flera av oss tid att räta på ryggen och se det goda i vårt arv. Så många andra talar om svagheterna; vi får lyfta fram styrkan och glädjen och det bestående. Vår värld har knappast för många pietister; de är snarare för få.
LarsOlov Eriksson
Docent och högskolelektor, Uppsala