Han bröt med den katolska kyrkan och han bejakade Augsburgska bekännelsen. Ursprungligen räknade han sig som en lärjunge till Martin Luther – men de två kom senare att inta olika ståndpunkter i en del frågor. Men för Jean Calvin var rättfärdiggörelsen genom tron nödvändig.
Reformatorn Jean Calvin (1509–1564) var fransman, men, med undantag av några år i Strasbourg, verksam i Genève i Schweiz. Han var utbildad jurist och såväl teolog och förkunnare som politiker.
Calvin separerade kyrka och stat, samtidigt som han menade att båda två skulle formas efter Kristi kropps-tanken. Målet var att skapa en kristen stad, där den enskilde medborgaren (kroppsdelen) hämtade sin kraft och hälsa från hela kroppen och ändå hade en unik och oersättlig funktion. Kyrkan skulle vara ideal för samhället genom att visa hur ett liv, som levdes till Guds ära och efter hans vilja, också gynnade mänsklig fullkomning. Reformationen av samhället skulle ske genom personligt helgade liv. Evangeliet var för Calvin både ett möte med den levande Guden och goda förhållningsregler som skulle tillämpas i detalj.
Eftersom varje människa är så mycket värd, menade Calvin, måste alla också få hjälp till ett värdigt liv där deras förmågor kan ställas i andras tjänst. Staden delades in i olika regioner och ledarskapet hade ansvar för att hjälpa människor att komma rätt i sin mänskliga kallelse och sitt liv. Medborgarna, i sin tur, skulle svara genom att med glädje utföra sin kallelse. Målet var det gemensamma goda.
Själv var Calvin en arbetsmyra och outtröttlig i sin omsorg om både biblisk undervisning och människor. ”När vi tänker på vila”, skrev han, ”så låt oss se upp mot himlen.”
Man får säga att Calvin lyckades med att omvandla Genève till en gudsstad. Vad ett gott kristet liv innebar fanns reglerat i detalj, och det fanns stort stöd för det programmet. En överväldigande majoritet tänkte sig att den som kraftigt förnekade den kristna läran hotade Guds ära och samhällets fortbestånd.
Förhållande till Luther och Melanchton
Calvin hade en mycket nära kontakt med Philipp Melanchton som högaktade Calvin och kallade honom för Teologen. Reformerta teologer lyfter ofta fram att behovet var stort av en stillsam och systematiskt arbetande teolog efter att den lite vildsinte Luther berett marken för kyrkans reformation. Calvin själv uppmanade till stor respekt för Martin Luther, även om han också kunde vara kritisk och tyckte att reformatorn i Wittenberg var väl självgod.
Undervisning
Reformatorerna var bibellyssnare. Calvin själv predikade, undervisade och skrev kommentarer över bibelböcker som fortfarande är mycket spridda och lästa i reformerta kretsar. Sina teologiska grundtankar sammanställde han i Institutio religionis Christianae (1559). Som mål hade han alltid tydlighet och enkelhet.
Calvins teologi är i mycket allmänkristen. När det gäller Bibelns tillförlitlighet, treenighetsläran, Kristi två naturer utlägger han Kyrkans lära på ett mycket informerat sätt. Vi känner hos honom också igen Luthers undervisning om bland annat människans syndfullhet, rättfärdiggörelse från Jesus genom den enskildes tro förenad med ånger, det saliga bytet och vardagskallelsens värde. Både Luther och Calvin betonar också tio Guds bud, om än på olika sätt. Båda är också måna om att evangeliet ska gå till hjärtat och beröra även känslorna.
Den mest kända skiljelinjen mellan Calvin och Luther är nattvardsläran. Luther tänker sig att Kristus är allestädes närvarande som människa. Således får vi del av hans verkliga kött och blod i nattvarden. Calvin kritiserar den synen och menar att det är ett förnekande av Kristi verkliga mänsklighet och identifiering med oss. Ubikvitet (dvs. allestädes närvaro), menar han, kan inte sägas vara en mänsklig egenskap. I stället tänker sig Calvin att Kristus, som är i himlen, genom Anden, föder oss som är på jorden från sin egen kropp. Att ha gemenskap med en person är för Calvin inte att äta den kroppsligt, utan att möta den kroppsligt. Kristus inandas sitt nya liv i oss från köttets substans, dvs. från allt det som Kristus nu är i sin mänsklighet.
En skillnad mellan luthersk och calvinsk teologi är läran om predestinationen. Calvin omfattade tron på en dubbel predestination: Gud är den som både utväljer och förkastar. Han menade till och med att Gud frambringade syndafallet. Luthersk teologi vänder sig emot det, även om många forskare hävdar att Luther själv hade samma syn som Calvin och fann stor tröst i den visshet som utkorelsen gav.
När väckelserna gick fram på 1800-talet var man, trots sin tydliga lutherska profil, inte sen att också ta till vara en del av det man fann av värde i den calvinska traditionen. Många sånger översattes liksom böcker av reformerta baptister som John Bunyan och Charles Spurgeon. Det finns en bibelförankring hos Calvin och den reformerta traditionen som gör att den än i dag är givande och utmanande att stå i dialog med.
Markus Hector, teol. kand. och pastor, Stockholm