PETER HENRYSSON • Önskemålet om ett fullödigare församlingsliv och församlingsgemenskap i lågkyrkliga sammanhang gör sig i ökande grad gällande bland såväl yngre som äldre. Det väcker också motstånd och starka reaktioner. Denna ”rörelse” är inte isolerad till vårt land utan iakttagbar även i våra närmaste grannländer. I följande ledare diskuterar Mikkel Vigilius en av de nya frågor som följer därmed. Artikeln har varit publicerad i Budskabet (nr 3-2007) och återges in extenso.
”Allt under ett tak!” Det har många missionsvänner önskat sig de senaste åren, att ha församlingslivet samlat i ett enda hus. Resultatet har blivit ett ökande antal missionsförsamlingar.
När hela församlingslivet samlas under ett och samma tak, blir några saker enklare, men det medför också en svår och viktig utmaning: Att bygga upp en evangelisk gudstjänst – hur gör man det?
I den Augsburgska bekännelsen finns det ett avsnitt som handlar om detta: ”Det är inte nödvändigt, att det överallt finns likartade mänskliga traditioner och riter eller ceremonier…” (artikel 7).
Här sätts klara ord på att gudstjänstens yttre form är ett adiaforon. Det finns inte bara ett riktigt sätt att hålla kristen gudstjänst på för varje tid och på varje plats. Här finns frihet.
Fast det gör det inte lättare att hitta en guds tjänstform för vår tid. Snarare tvärtom, för åsikterna går i isär – också bland missionsvänner.
En del vill föra missionshusets informella mötesform vidare. Andra föredrar kyrkans (folkekirkens) högtidliga liturgi. Åter andra önskar karismatiska former. Några menar, att gudstjänsten bör inriktas på att nå icke-kristna, medan andra betonar att musiken bör tilltala de unga. Några önskar en gudstjänst ledd av församlingens ledare. Andra vill hellre ha en fri form, som alla på jämställd fot kan prägla. Hur gör man då? Hur når man fram till en gemensam förståelse?
Det är mycket som klarnar när vi går till Bibeln. Här blir det för det första klart att vår frihet på detta område faktiskt inte är en frihet att forma gudstjänsten efter våra egna önskemål, ideal och tankar. Gud har nämligen själv tankar om gudstjänsten, dess syfte och inne håll. Och hans tankar gäller för alla tider och kulturer. De är förpliktande för oss även idag. Det vi har frihet till är att hitta former som tillgodoser och uttrycker Guds tankar och därmed tjänar hans frälsande gärning hos oss.
Om vi skall klara av att göra detta måste vi först fördjupa oss i Guds tankar. Utan Bibelns ord blir vi oundvikligen präglade och styrda av den rådande tidsandan och kulturen. Vi är barn av vår tid, och vår tid kännetecknas inte minst av att sätta människan i centrum och inrätta allt efter hennes önskningar och behov. Guds tankar har en annan inriktning. Ingen kommer emellertid till en riktig förståelse av Guds tankar utan att komma in i en personlig kontakt med Gud själv.
När Gud vill ge oss insikt i det som har med hans person och hans gärningar att göra börjar han med att låta oss möta honom själv, sådan som han är. I Ordet möter han oss i sin upphöjda helighet och i sin obegripliga nåd i Jesus. Här verkar han både anfäktelse, tro på Jesus och ett nytt liv i hjärtat. Här, och bara här, förstår vi in ifrån vem Gud är och hur vi bör komma inför honom – i fruktan, tillbedjan, lyhördhet och i jublande tack och glädje över frälsningen i Jesus. Verklig andlig bedömningsförmåga, också när det gäller den rätta gudstjänstformen, har sitt ursprung i detta livgivande och förnyande möte med Gud i Ordet (Rom. 12:2).
Har vi mött Gud i Ordet så väcker det både tacksamhet och bävan hos oss när vi i NT hör att vi i gudstjänsten står inför Guds ansikte (1 Kor. 14:25). Den levande Guden är mitt ibland oss (Matt. 18:20). Han är centrum i gudstjänsten, inte vi själva. Han talar till oss genom det förkunnade Ordet till väckelse, tro och andligt liv. Han erbjuder oss sin nåd genom Ordet och sakramenten. Och vi svarar med tillbedjan, bön, tack och sång.
Vilket uppförande passar sig när vi står inför Guds ansikte? Vilka yttre former påminner oss själva och våra barn om att vi har med en helig och nådig Gud att göra? Gudstjänstens yttre former skall avspegla Guds väsen och vårt för hållande till honom.
Har vi mött Gud i Ordet, och har vi förstått att detta ord är källan till kraft, förnyelse och liv i tron på Jesus, så förstår vi också hur rikt det är att gudstjänstens huvudsyfte enligt Bibeln är att låta oss möta och höra Guds ord (1 Kor. 14). Där måste ges tid och plats för den gemensamma bibelutläggningen genom kallade predikanter och för de troendes inbördes uppbyggelse genom vittnesbörd (1 Kor. 14:26–33, 1 Tim. 5:17). I en tid då många söker andlig kraft och hjälp i övergående karismatiska och meditativa upplevelser är det avgörande att be vara en klar blick för att hjärtat styrks genom den orubbliga nåden i Jesus (Hebr. 13:9).
Har vi upplevt den befrielse det innebär att ha med Gud att göra på försoningens grund så gläder vi oss över att nattvarden har en central plats i gudstjänsten i NT (Apg. 2:42–47, 20:7). Nattvarden förkunnar för varje tid det helt av görande i den kristna tron: Att det är rest ett kors mellan Gud och oss. Att Jesus har vunnit en evig frid med Gud åt oss. Att hans blod re nar oss från all synd och öppnar dörren till paradiset. Att vår outsägliga skatt och rikedom är syndernas förlåtelse i Jesus. Rätt förvaltad och mottagen bevarar nattvarden oss, under alla förhållanden, i en fri evangelisk tro och en sund andlig inriktning.
Har vi levt med Gud ett tag så vet vi att vi ständigt behöver förnyelse i tron på Jesus för att kunna vittna om honom och tjäna honom med glädje. Därför är det en djup tröst att gudstjänsten, enligt NT just är de kristnas and liga kraft och förnyelsecentrum, där de genom nådemedlen förnyas och uppbyggs i en frimodig och rik tro på Jesus (1 Kor. 14:12, Ef. 4:11–16, Kol. 3:16–17). Gudstjänstens primära mål grupp är de troende. Den är inte en evangeliserande händelse.
I NT möter vi inte något exempel på evangeliserande förkunnelse i en gudstjänst. Evangelisation sker i NT inte när församlingen samlas, utan när den sprids: Sju dagar i veckan 24 timmar om dygnet, överallt där de kristna går fram som ljus och salt i världen. Där vittnar de om Jesus och där förkunnar evangelister och apostlar evangeliet på gator och torg. Efteråt träffar de dem som vill höra mer för att samtala med dem. Gudstjänsten är öppen för icke kristna (1 Kor. 14:23), men dess grundläggande syfte är att förnya och bygga upp de tro ende i en rik och frimodig tro på Jesus. Just därigenom främjar den ett andligt kraftfullt och evangeliskt frigjort evangelisationsarbete – på NT:s tid såväl som idag.
I livet med Gud, märker vi att starka krafter både i världen och i vårt inre vill föra oss bort från tron. Därför ser vi det som en gåva att Gud i NT lovar att utrusta och ge oss andliga ledare i församlingen (Ef. 4:11–13). Ledarna har det övergripande ansvaret för församlingens liv, och därmed också för att gudstjänsten tjänar sitt av Gud förordnade syfte både med förkunnelse och bön, sång och musik. Sången i NT är inte i sig inriktad på att vara musikaliskt tilltalande och stimulerande utan på uppbyggelse och lovprisning (Kol. 3:16). I församlingarna sjöng man GT:s psalmer, som är rika på förkunnelse av Guds gärningar, men också hymner och andliga sånger. Vad som skulle sjungas var i sista hand ledarnas ansvar – och är så än idag.
Bibeln har mycket mer att säga om detta ämne. Vi behöver läsa och fundera över det. Vägen till en gemensam förståelse av dessa ting går genom ett gemensamt betraktande av Guds ord. Först och sist måste vi ta Guds ord till oss personligen, till andlig förnyelse och till mognad i andlig bedömningsförmåga: ”Låt er förvandlas genom sinnets förnyelse, så att ni kan pröva vad som är Guds vilja” (Rom. 12:2).
Övers. från danskan Lisa Unosson. Bearb. av red.