Det ständiga medieflödet innehåller sällan goda nyheter. Våra nyhetsorgan är i stället oftast staplade med ledsamheter: mobbning, bedrägerier, inbrott, misshandel – eller ännu värre: våldtäkter, mord, dödssprängningar. Det är ingen ände på grymheterna. Ändå lever övertygelsen om den goda människan stark bland oss. Och – människor kan verkligen vara uppoffrande, tålmodiga och kärleksfulla. För att inte tala om värmen och livsglädjen i ett par leende barnaögon!
På 1960-talet gjorde psykologen Stanley Milgram en serie omtalade experiment. Försökspersoner utsatte medmänniskor för vad de trodde var elektriska stötar. Milgram hade i förväg frågat ett stort antal kollegor när de trodde att försökspersonerna skulle vägra ge starkare stötar. Nästan alla gissade att detta skulle ske vi en mycket låg strömstyrka. De hade fel. Två tredjedelar av försökspersonerna lydde order och gick ända upp till den starkaste stöten på skalan! Hur kunde detta ske?
Bakgrunden till Milgrams experiment var andra världskriget. Många överraskades av hur till synes friska och socialt välanpassade människor kunde göra sig skyldiga till mord, tortyr och andra övergrepp mot civila. Och – på tal om leende barnaögon – visst är det är svårt att tänka sig Adolf Hitler som en munter, rosenkindad liten parvel. Niklas Lindgren, alias Hagamannen, likaså. Därför upprörs också människor när Hitler beskrivs som alltför mänsklig, som i den historiska filmen Undergången. Och att Lindgren verkar vara så vanlig förbryllar många. Fortfarande gör lokala medier reportage om Lindgren i demoniserande riktning. Han får inte vara en av oss!
För nu ett bra tag sedan satt vi några vid ett fikabord på en helt vanlig svensk arbetsplats och diskuterade människans väsen – ond eller god? Det är inte så ofta det sker, och för ovanlighetens skull kom vi ett stycke på väg i vårt reflekterande. Inte så att vi nådde samförstånd, men majoritetsuppfattningen stod klar, om än uppgivet och nästan i affekt: Vi måste tro på den goda människan, annars har vi ju inget hopp! Det är den gudsfrånvända människans svar.
Det var också upplysningsfilosofins svar. Den och deras efterkommande talar om teodicéproblemet som teologins stora problem. Men – som författaren Christian Braw påminner om i essäsamlingen Mellan tid och evighet – frågan om det ondas ursprung är ett ännu större problem för filosofin. Var har det onda sitt ursprung, på den jord som alltmer uppfylls av den goda människan? Den vanligaste förklaringen är att det är omständigheterna som gör människor onda. Orsaken är samhällsstrukturer, maktordningar och annat hemskt. Mönstret går igen: problemet måste flyttas utanför oss!
Kampen mellan ont och gott kommer att pågå till tidens slut. Men den utkämpas inte i första hand mellan människor, utan inom människor. Vi har orm i barmen som vi varken kan springa ifrån eller prata bort. Men vi är inte ensamma i vår nöd. Martin Luther beskriver människolivet som ett rör, öppet upptill för att ta emot allt gott från Gud, och öppet nedtill för att i kärlek låta allt strömma ut till nästan. Vi kan inte vräka det onda i oss överbord, men vi kan låta oss fyllas på av det goda från Gud.
Lars Göran Brandt, Till Livs redaktionsråd