Marias lovsång handlar om det ofattbara att Gud blir människa. Till honom får vi vår rikta vår bön och överlämna våra liv.
Julen är här. Med Maria jublar vi över att det är sant det som ängeln sa: Gud blir människa. Guds Son, Frälsaren, föds åt oss, han som är Messias, Herren. Gud kommer oss nära och blir en av oss. Tecknet på detta känner vi: det nyfödda barnet som är lindat och ligger i en krubba i Davids stad Betlehem. Tillvaron förändras. Världen är inte längre densamma. Gud blir människa som vi. Han står på vår sida för att frälsa oss och föra oss tillbaka till sig.
Maria står i brytpunkten av allt det som sker. Hon prisar Herrens storhet och jublar över att Gud ser henne, kommer till henne och blir hennes Frälsare. När vi firar Kristi födelses fest får vi dela hennes glädje och med henne sjunga Herrens lov.
En lovsång ledd av Gud
Låt oss tänka på Marias lovsång. Den står i Lukas evangelium 1:46–55 och kallas Magnificat. Hon bad den bönen när hon, efter det att ängeln hade besökt henne, hälsade på hos sin släkting Elisabet. Hon väntade också barn, Johannes Döparen.
Tänk efter! Maria var ung, ogift, väntade barn, och hennes trolovade Josef var inte far till barnet, nej, Gud hade gjort ett under! Det är inte precis ett guldläge för en tonårsflicka. Borde inte hennes bön sett ut så här: ”Gode Gud, hur ska det här gå? Vad ska mina föräldrar, grannarna och Josef säga? Hjälp mig! Och vem ska ta hand om mig och mitt barn? Vad ska vi leva på? … Gode Gud, hjälp mig och ta hand om mig!”
Det hade varit naturligt för henne att be så, att hon hade fokuserat problemen, sin oro och alla sina tankar inför framtiden i sin bön. Men inte alls. Hon ber helt annorlunda. Det måste bero på att hon, som det står, är högt benådad, att Herren är med henne, att hon är välsignad mer än andra kvinnor och att hon är salig eftersom hon litade på Gud.
När Gud får leda henne i bönen blir den annorlunda.
Som människa är jag fast i det jordiska. När jag ska be och vända mig till Gud är jag ofta fortfarande fast i problemen som jag står i och i min oro inför allt jag ser. Det är vad min bön blir fylld av. Verkligheten blir som en gigantisk bergvägg, omöjlig att forcera. Den är så stor och jag kanske gör den större än Gud. ”Hur ska Gud kunna fixa det här? Det kan jag inte tro att han gör.” Det är inget bra utgångsläge i bönen.
Tänk efter! Till och med det väldigaste berg ser litet ut om man ser det från ett flygplan högt uppe! Gud vill att vi ska ha ett annat utgångsläge i vår bön än våra problem. Han vill att vi ska ”upplyfta våra hjärtan till honom”, se på honom, hans goda vilja, hans makt och hans möjligheter.
En sång om Guds storhet
Poängen med bönen är Gud, vem han är, vad han har gjort och gör, och gemenskapen med honom. Det blir tydligt i Marias lovsång.
Herren är stor, han är min Frälsare, han ser mig, han är den Mäktige som gör stora ting med mig, hans namn är heligt och han förbarmar sig över dem som fruktar honom. Han gör mäktiga verk med sin arm, är starkare än det onda, tar sig an de svaga och förbarmar sig över sina barn.
Bönen handlar om Gud. Maria ser på Gud, Gud får upplyfta hennes hjärta till sig. Nu kan hon se på problemen, det vardagliga, utifrån Guds perspektiv. Det vilar i hans hand. Han fixar det. Hon behöver inte vara rädd och oroa sig. Så uppfyller Gud hennes själ med himmelsk glädje och gränslöst jubel. Och hon prisar Gud.
Så kan det bli för alla som genom Marias son, Jesus Kristus, blivit benådade och uppfyllda av hans Ande. Vi kan lära oss att ha Gud i centrum av våra böner och låta honom upplyfta våra hjärtan till sig. Vi behöver inte vara fast i problemen och i det vardagliga, uppfyllda av bekymmer, oro och rädsla. Vi kan vila i hans omsorg och hans goda vilja.
När vi firar jul får vi i tro be som Maria och lita på Gud. Din bön kan vara: ”Gode Gud, du har kommit till oss och blivit människa i Jesus. Du står på vår sida. Hjälp mig nu att be. Upplyft du mitt hjärta till dig och låt mig se din storhet. I Jesu namn. Amen.”
Olle Fogelqvist, komminister, Frillesås