Att bli sjuk är svårt. Det är dubbelt svårt. Det onda som plågar kroppen påverkar hela människan. Hon förlorar också den invanda tryggheten att vara frisk och stark och kunna sköta sina saker. Nu har hon drabbats av detta onda. Hon vet inte vad det är. Men hon har fått gå ifrån alltsammans för att söka hjälp. Hon har tappat sin trygghet.
När hon omsider får sin diagnos blir hon orolig. Hon frågar ut läkaren. Men hon har svårt att ta till sig det hon får höra. Oron mal i henne: Hur ska det nu bli? Hur ska detta gå? Och att läggas in på sjukhuset blir för henne en jobbig omställning. Hon är ju van att själv styra och ordna sin tillvaro. Men nu är det andra som styr. Hon får sin plats på en sal med tre andra, tre främmande människor. En sjuksyster kommer och frågar ut henne. En laboratoriesköterska kommer och tar prover. Hon blir skjutsad till röntgen. Hon är helt beroende – det tar på hennes självkänsla.
Men efter ett par veckor blir hon utskriven. Och inom kort är hon igång i sitt arbete. Utåt verkar allt som vanligt. Men inom henne är det inte så. Hon vet att hon inte har några garantier. Tänk om det onda kommer tillbaka! Den gamla tryggheten är borta.
Så är det att bli sjuk, också för oss som lever i Kristus. Också för oss rubbas den invanda tryggheten. Också vi kan gripas av oro. Men vi är inte utlämnade åt oron. Vi får gå till Gud och utgjuta vårt hjärta för honom. Och vi får klaga! David och de andra i Psaltaren klagar högljutt inför Gud. Det får också vi göra: Hur länge skall jag oroas i min själ och ängslas i mitt hjärta dagligen? Se till mig och svara mig, Herre, min Gud (Ps. 13:3f.). Men samtidigt ska vi lyssna på Gud. Vi ska ta till oss det han säger i sitt Ord: Han är inte borta! Han ser till vårt lidande och tar vård om vår själ i nöden (Ps. 31:8).
Och han har kommit hit ner. Gud har blivit människa! Han har gått in i vårt lidande. Jesus har burit våra sjukdomar och tagit våra smärtor på sig (Jes. 53:4). Därför vet vi att det som drabbar oss inte är en dom över våra synder. Så finns nu ingen fördömelse för dem som är i Kristus Jesus (Rom. 8:1). Och därför vet vi att Jesus är hos oss i det svåra. Vi får lämna över till honom. Han kan använda läkarna och sköterskorna. Och han kan göra under. Vi får lämna oss åt honom.
Många gånger går det onda över. Men så blir det inte alltid. En sjukdom kan bli långvarig. Och den sjuke kan behöva hjälp – hjälp med sina mediciner, hjälp med sin hygien, ja, kanske hjälp med att komma upp på morgonen och att lägga sig på kvällen. Då ordnar samhället hemhjälp. Men ofta tar de anhöriga på sig den tyngsta bördan. Hustrun ställer upp för mannen, och mannen för hustrun. Föräldrarna som har fått ett sjukt barn inrättar sitt liv efter barnet och dess behov. Kanske får de inga säkra besked av läkarna. Men de älskar sitt barn och tar vård om det år efter år.
Det är åtskilliga människor i dag som har det så. Men de får gå till Gud med sina bördor. De får kasta sina bekymmer på honom. Han har omsorg om dem (1 Petr. 5:7). Han blir inte trött, och utmattas inte. Hans förstånd kan inte utforskas. Han ger den trötte kraft och ökar den maktlöses styrka. Ynglingar kan bli trötta och ge upp, unga män kan falla. Men de som hoppas på Herren får ny kraft (Jes. 40:28ff). Gud bär dem dag för dag (Ps. 68:20).
När vi hoppas på Herren får vi det stora hoppet. Det är hoppet om den kommande härligheten där alla sjukdomar och plågor är borta, ja, också döden.
Jesus ger oss detta hopp. Han har redan uppstått från döden. Han bär redan den nya kroppen. När han kommer åter får vi bli honom lika (1 Joh. 3:2).
Gustav Börjesson, prost, Sätila