Tillsammans med organisationen Ungdom Med Uppgift (UMU) ordnade ELU en missionsresa, ”Mission Adventures”, till Rumänien. Vi var sjutton personer som tog chansen att åka på en fantastisk resa, med och för Gud.
”Saviour, He can move the mountains. My God is mighty to save, he is mighty to save …”1 Sången ljuder hög och klar i bönerummet. Det är vår sista kväll i Rumänien, och vi prisar Gud efter ännu en dag då Guds närvaro och välsignelse varit påtaglig och fantastisk. Under missionsresan har vi gång på gång fått se Guds omsorg om oss.
Samtal ledde till förbön
Redan första dagen blev vi otroligt uppmuntrade. Vi hade rundvandring i Cluj, staden vi bott i. På viktiga platser stannade vi och bad. Vi bad för människorna som verkade där, för dem som gick förbi, och att vi skulle få ett hjärta för Cluj. Utanför en ortodox kyrka började vi prata med två äldre damer. Det slutade med att några av oss fick be för dem. Efter rundvandringen berättade Twila, en bönekvinna som brinner för Rumänien, vad Gud gjort genom oss under denna för oss ganska enkla bönerunda. När vi bad i smågrupper utanför den ortodoxa kyrkan, var det ord för ord just de meningar som Twila fått upp när hon hade andakt den morgonen. Och aldrig någonsin hade de fått be för någon utanför den ortodoxa kyrkan. Men damerna som vi bad för, de märkte genom våra leenden att vi inte var en vanlig turistgrupp. Utan att veta om det, hade vi fått stå där och ’skina Jesus’ för dem.
Gatuevangelisation och vädervälsignelse
På den vägen har det sedan fortsatt. Vi var bland annat ute och hade gatuevangelisation. Vi satte oss på en uteservering med en gitarr och sjöng lovsång. Sådant händer sällan i Rumänien, så många stannade och tittade frågande. Det gav möjlighet till samtal och vi bad för en del. Det var utmanande, men det fick oss i gruppen att växa. När vi var ute välsignade Gud oss dessutom med bra väder, trots dystra prognoser. Denna ”vädervälsignelse” var ett vanligt förekommande fenomen under resan – i slutet tog vi nästan för givet att det skulle bli uppehåll när vi skulle gå ut.
Bön gör skillnad
Resan har varit innehållsrik. Det finns många detaljer jag särskilt minns, t.ex. taxiresorna in till centrum. Tänk vad mycket som kan hända under några minuter i en taxi! Vi brukade träna på att säga ”Gud välsigne dig” på rumänska, för vi upptäckte att taxichauffören lyssnade och till slut lade sig i hur det skulle låta – och vips, så hade vi fått smygevangelisera lite! Eller så blev det några minuters bön. En enkel bön kan göra skillnad, det fick vi verkligen erfara. En i gruppen haltade fram eftersom hon trampat på ett spik när vi arbetade praktiskt på UMUs bas. I taxin bad de andra en liten bön om att Gud skulle hjälpa henne, vilket resulterade i att hon till och med kunde springa när de steg ur taxin.
Sista kvällen på missionsresan – vad känner man då? Tacksamhet, men också förväntan. För Mission Adventures slutar inte för att jag kommer hem. Missionsfältet Sverige väntar mig. Resan till Rumänien var visst bara början.
Malin Ekström