I Ramatajim-Sofim i Efraims bergsbygd bodde en man som hette Elkana. … Elkana hade två hustrur. Den ena hette Hanna och den andra Peninna. Peninna hade barn, men Hanna hade inga. Ur 1 Sam. 1
Elkana hade kommit till högtiden i Silo med sin familj. Men hans hustru Hanna kunde inte delta i glädjen. Hon kände sig ställd åt sidan. Hon hade ju inte fått några barn. Elkanas andra hustru, Peninna, hade fått flera barn. Hon var elak och retades med Hanna för att hon inte hade fått några. Visst märkte hon att Elkana hade henne kär. När han hade offrat och gav Peninna och barnen var sin del av offret då gav han Hanna ett dubbelt så stort köttstycke. Och när hon grät och inte ville äta, sade han till henne: ”Hanna, varför gråter du? Varför äter du inte? Är inte jag mer för dig än tio söner?” Men det tog inte bort hennes smärta.
På samma sätt har mer än en människa det i dag. Hon bär på en smärta. Hon kanske inte visar den. Kanhända plågar det henne att se andra gifta, medan hon själv är singel. Kanhända tycker hon att andra i släkten har avancerat, men själv är hon inte något särskilt. Hon känner sig utslagen i konkurrensen. Hon frestas till att bli avundsjuk och bitter.
Men den här dagen kom Hanna på vad hon skulle göra: hon skulle vända sig till Gud. Hon gick till templet. Hon ställde sig vid ingången och utgöt sin smärta för Herren. Hon bad om en son. Och hon gav Gud ett löfte. Om hon fick en son skulle hon ge honom åt Herren för hela hans liv.
Prästen Eli satt på sin stol vid ingången. Han såg henne. Hanna talade om för honom hur det var. Då sade han: ”Gå i frid och må Israels Gud ge dig vad du har bett om.” Efter detta var Hanna inte längre så sorgsen. Hon tog sig mat och åt. Hon trodde att Gud skulle höra hennes bön.
Nancy är singel. Hon bor i Amerika. När firman där hon är anställd inbjöd till den årliga julfesten tänkte hon på hur det skulle bli. De flesta skulle komma med maka eller make. Bara hon och några till skulle komma ensamma. Hon ville helst inte gå. Men hon vände sig till Gud i bön. Och när hon bad, förstod hon att Gud ville att hon skulle gå. Och hon förstod att HAN önskade göra henne sällskap. Hon kunde inte förstå hur det skulle gå till. Hon bad att Gud skulle låta henne märka att han var med henne i varje ögonblick, och att hon skulle kunna utstråla hans närvaro.
Så gick ”de” till julfesten! När ”de” kom fram gick hon från rum till rum, hälsade och sällskapade. Hon uppmuntrade dem hon träffade och var noga med att sätta dem i främsta rummet. När ”de” bröt upp och hon satte sig i bilen brast hon i gråt. Men mitt i smärtan kände hon glädje. Hon var glad för att Herren Jesus var henne påtagligt nära.
På måndagen kom en vän in på hennes kontor. ”Jag lade märke till dig på festen”, sade hon, ”och jag undrade om det inte var jobbigt för dig att komma ensam. Men jag vill tala om för dig att den kvällen utstrålade du Guds glädje.” Det gjorde henne viss om att hon hade blivit bönhörd.1
Men tillbaka till Hanna! Gud hörde hennes bön. Hon fick en son och gav honom namnet Samuel. Det betyder ”bönhörd av Gud”. Hon prisade Gud. När hon slutat amma pojken tog hon honom med sig till Silo och lämnade honom till Herren. Hon fick flera barn. Och medan åren gick fick hon uppleva hur Gud använde Samuel. Det ord som Herren gav honom att tala väckte människorna så att de vände om till Herren. (1 Sam. 3 och 7.)
Kanhända känner Du dig utkonkurrerad. Men du får gå till Gud med din smärta. Då får du märka att Gud är med dig och ger dig mer än du själv kan tänka.
Gustav Börjesson, prost, Sätila