Be alltid – det uppmanas vi till i Bibeln. Men är inte det helt omöjligt …?
Följ Till Livs serie om bön!
Man kan lätt få för sig att andras böneliv är så mycket mer levande än ens eget. Själv har man så mycket att skylla på: almanackan är full, så många engagemang och plikter står i vägen. Men oavsett hur full kalendern är, så finns där alltid hål, luckor och glipor mellan noteringarna.
De där gliporna är intressanta. Tänk efter en stund, när och var har du dina?
Där, i gliporna, kan den ensidiga uppmärksamheten från Guds sida för en kort stund kvalitetsmaximeras till ömsesidig uppmärksamhet. Du blir medveten om Guds kärleksfulla uppmärksamhet. Du väljer att öppna dig själv för honom. Du vänder dina tankar till honom. Du fokuserar på honom.
En sådan kort stund drar med sig välsignelse och uppmärksamheten på Gud in i sysslorna som sedan återigen tar vid. Gud välsignar våra möjliga val, så är det, oavsett om det nu gäller val av livsväg eller hur vi väljer att använda nästa minut. Och ju oftare den medvetenheten återkommer, desto mer präglas dagen av Guds närvaro.
Denna ömsesidiga uppmärksamhet kan kallas ständig bön. Den är alltid medveten från Guds sida. Från vår sida kan den långa stunder vara omedveten – ändå kan den finnas där, som ett eko av glipornas ömsesidighet. Välsignelsen dröjer kvar, för att kanske vid möten med någon människa åter igen bli aktuell, dina tankar vänds i bön för just den människan, dennes behov, där och då.
Den ömsesidiga närvaron tar sig olika uttryck. Många kristna världen över har funnit ett sådant uttryck i Jesus-bönen: ”Herre Jesus Kristus, Guds Son, världens Frälsare – förbarma dig över mig syndare.” Eller bara att gång på gång bönesucka namnet Jesus.
Namnet Jesus är viktigt. Det sätter en prägel på min dag. Psykologiskt sett vänder det mitt fokus till honom. Men framför allt är det andlig kraft i namnet Jesus. Det är mer än psykologi, det är andlig krigföring, kraftsamling i både vila och attack. Det är inte magi, men det påverkar dig inifrån.
Det kommer att märkas också utifrån. Du kommer att få böneämnen som samlas på hög. Skriv dem på en lista. Var envis med att be. Och stryk vartefter du får anledning att tacka. När det samlas många namn och böneämnen behöver bönen inte vara mer än att tyst registrera namn efter namn i listan. Det är ju inte bara du som läser, Fadern själv läser listan tillsammans med dig med all sin makt och omsorg.
De egna felen blir samtidigt något som du märker mer av. Att på det här sättet medvetet leva i Guds uppmärksamhet skärper sinnet för skavanker – alltså det som skaver mot hans vilja. Viljan till förändring gör att man söker vägar. Om kvällen kan man enkelt gå igenom dagen tillsammans med Gud. Vad har jag att tacka för? Vad kunde jag med Guds nåd göra? Vad behöver jag arbeta på? Vad blev fel? Det får jag be om förlåtelse för.
När dagen mer medvetet blir närvaro hos Gud och hans närvaro hos mig, då blir möjligheten att be så som Jesus gjorde något som kan lyfta både bönelivet och närheten till Gud. Jesus bad med Psaltarens ord, det var hans bönbok. Han bad både med den och med fria ord, det läser vi om i Bibeln. Han levde med i de dagliga bönerna så som judarna i långa tider gjort. Den kristna kyrkan fortsatte att be på samma sätt, och ber så än i dag. Över hela världen ber miljontals människor Tidegärden, enligt samma modell, ofta med samma ord, på ungefär samma tider. Vilken fantastisk gemenskap och styrka det är. Och så avslappnat – att kunna gå in i något redan färdigt, be med slitstarka heliga ord, och låta all min oro och min längtan bäras med i dessa ord.
Ständig bön – ett liv i bön – är inget konstigt, snarare en inbjudan till ett medvetet liv i Guds närvaro. Och det blir så fullt av nåd för Gud välsignar varje kort ögonblick jag väljer att tillbringa med uppmärksamhet på honom. Det som gör att jag över huvud taget ber, är ju Guds stora längtan efter mig.
Anders Göth, stadsmissionär, Malmö