Här är sidan för samtal och frågor er läsare emellan. Skicka gärna in tankar och funderingar som kan vara andra till uppbyggelse. Redaktionen förbehåller sig rätten att redigera och korta ner de bidrag som sänds in.
Här är sidan för samtal och frågor er läsare emellan. Skicka gärna in tankar och funderingar som kan vara andra till uppbyggelse. Redaktionen förbehåller sig rätten att redigera och korta ner de bidrag som sänds in.
En läsare, som tackar för ”en fin och innehållsrik tidning”, har sänt in ett par frågor som rör nattvardsfirande. Redaktionen har bett komminister Josef Imberg att besvara dem.
Fråga: Jag skulle vilja komma med en fråga som rör nattvardsfirandet inom Svenska kyrkan. Under de senaste åren har det blivit alltmer vanligt att nattvardsgästerna doppar oblaten i vinet eller att prästen räcker en doppad oblat åt gästerna vid kommunionen.
Det har framförts några hygieniska skäl för detta men jag skulle vilja ställa två frågor om denna sed:
- Varifrån kommer denna sed? Går den att härleda från ritualer inom andra kyrkor?
- Är denna sed i överensstämmelse med Jesu egna ord vid instiftelsen ”Drick härav alla” eller orden i 1 Kor. 11:26: ”Så ofta ni äter detta bröd och dricker av kalken, förkunnar ni Herrens död, till dess han kommer”?
Jag tror att detta är frågor som är aktuella, inte minst i tider då mycket förändras utan att människor vet varför eller känner till bakgrunden till förändnngarna.
Svar: Det synes som om detta bruk, doppande av brödet i vinet, i viss utsträckning började praktiseras redan ett par århundraden efter apostlarnas tid, dock endast som hjälp för sjuka att ta emot nattvarden. Längre fram blev bruket mera allmänt, även utanför de sjukas krets. Det förekom i både Öst och Väst. Under en lång period, många århundraden, var dock metoden förbjuden i Väst. Närmare vår egen tid har metoden brukats inom den anglikanska kyrkan för att hjälpa sjuka att kommunicera. I den romerska kyrkan är metoden sedan 1965 ett av de tre godkända sätten för utdelande av nattvard med både bröd och vin.
För svenskt vidkommande finns tyvärr två ting att beklaga. För det första infördes denna alternativa ordning utan någon särskild ordning, d.v.s. utan erforderliga informationer och instruktioner. För det andra praktiseras ofta en variant av intinktion som troligen aldrig varit avsedd utan kommit in på annat sätt: kommunikanterna får själva doppa brödet i vinet. Detta leder till omständigheter som väl ingen har önskat: om det är dålig belysning vid altaret ser kommunikanterna inte hur djupt de doppar. Om de då doppar oblaten för djupt, kommer de att doppa även fingrarna i vinet. Jämfört med en sådan ”ordning” är väl det gamla sättet, nämligen att dricka från en gemensam bägare, ur flera synpunkter oändligt mycket bättre.
Den frågande har säkert rätt däri att vi borde hålla fast vid orden ”drick härav alla”. Den blöta oblaten tillgodoser vissa sjukas behov, det är helt klart, däremot inte andra kommunikanters.
Givetvis skulle det vara värdefullt, om vi både praktiskt och själavårdsmässigt kunde klara upp dessa frågor inom kyrkan.
Jag vill dock ge ett allvarligt råd på denna punkt. I nuvarande läge inom vår kyrka bör vi akta oss mycket noga, så att vi inte inleder någon strid om praxis vid nattvardens utdelande. När kyrkan nu genomgår en kris som kan gälla enhet eller sprängning, bör vi avvakta med frågorna om praxis vid nattvardsutdelning. Sådana samtal bör vi kunna ta upp senare, när det har blivit något lugnare tider.
Josef Imberg