24 augusti 1997. Missionärsinvigning i Göteborg. Olof och Sosso Göransson med barn är beredda att ge sig ut till Etiopien. Hanna Hjort, med flera års uppväxttid i detta land var med i kyrkan där invigningen hölls. Här följer hennes tankar från den dagen.
24 augusti 1997. Missionärsinvigning i Göteborg. Olof och Sosso Göransson med barn är beredda att ge sig ut till Etiopien. Hanna Hjort, med flera års uppväxttid i detta land var med i kyrkan där invigningen hölls. Här följer hennes tankar från den dagen.
24 augusti; kanske är hösten på väg. Ett skyfall har svärtat stadens asfalt, och kyrkbacken precis intill Redbergsplatsen har glittrande droppar i gräs och på blad. Fortfarande är det varmt ute, och svalt inne i S:t Pauli kyrka. Dörrarna står öppna och den ena efter den andra hittar in i bänkraderna. Jag lutar mig över räcket och tittar ner i kyrkan, funderar över människorna som är här. Många känner jag igen som göteborgare och församlingsmedlemmar – vilken bild har de av missionärsavskiljningen som ska äga rum i dagens högmässa, vad vet de om MBV, missionssällskapet vars styrelse är här i dag och i vars tjänst den lilla familjen långt nere till vänster ska resa? Andra är tillresta, många ganska långväga – hur mycket vet de om S:t Pauli och vår församling, vad förväntar de sig av gudstjänsten vi ska fira tillsammans?
För mig är det en intressant samling människor; en kombination som innefattar olika delar av mitt liv. Men samtidigt är det något större, något mer än intressant: det är de heligas samfund. Kanske känns högtidligheten och ritualerna i S:t Pauli främmande för någon, liksom traditionerna och enkelheten i ett missionshus för någon annan. Ändå kan vi stå upp tillsammans och bekänna vår heliga kristna tro, ändå kan vi verka gemensamt för missionen i Etiopien.
Jag funderar över människorna som är här: Sosso och Olof Göransson – vad vet de om landet de ska möta, om uppgifterna de ska gå in i? Vilka bilder har de av folket och kulturen och kyrkan i Asella, hur mycket vet de och hur mycket klarar de av att föreställa sig? De reser den tolfte, om mindre än tre veckor.
Det är fest. Högtid och förväntan och alldeles påtaglig glädje. Utanför fönstren rör sig svarta skuggor mot en vit himmel, plötsligt bryter solstrålar igenom och sakta bleknar de bort. Det är allvar; jag böjer mig över räcket och ser hundratals huvuden vridna mot predikstolen. Allvarliga åhörare, allvarliga ord: Se, hur barmhärtig Jesus var! Att se det, att tro och få förlåtelse, att följa honom. Med Gud i ditt hjärta är du inte längre din egen, du tillhör Kristus och går dit han vill. Du är kallad att förhärliga Gud i dina lemmar, inte i din egen kraft utan i din svaghet och hjälplöshet.
”O Gud, som skapat vind och hav att sjunga till din ära: Vi är ditt folk. Du åt oss ett glädjebud att bära…” Kören sjunger från läktaren, jag tror att tonerna studsar i regelbundna banor ut i kyrkan. Jag funderar över människorna som är här: hur många bär glädjebudet? Hur många av oss vill gå ut med det vi sjunger om, lyssnar till, tackar för? Familjen som sitter långt ner till vänster vill gå. Sosso, som är tjänstledig från sitt arbete som församlingsassistent här i S:t Pauli, Olof, som är teolog, Rebecka, som vet att hon snart ska få åka flygplan, och Mirjam, som nog inte vet men som säkert känner att det är nåt på gång. Inte i sin egen kraft, men i sin hjälplöshet och Herrens nåd ska de få gå. Hand i hand står Sosso och Olof framme vid altarringen, en halvcirkel av vackra fönster över deras huvuden släpper in hösten. Inför församlingen svarar de på de frågor de redan inför Gud och MBV:s styrelse besvarat med ja: ja, de vill följa den Herre som kallar dem att arbeta för hans rikes sak. Ja, de vill i MBV:s tjänst och på evangelisk-luthersk grund bekänna sin tro och bibeltrohet, i sin hjälplöshet vill de arbeta i Herrens nåd. De böjer knä, runt dem samlas en skara och utlyser välsignelsen. I hela kyrkan ber man för de två som ska gå med det glädjebudskap som gavs oss att bära. Barfota tassar Rebecka fram till mamma och pappa.
Kyrkan är full av bön och sång. Bibelord som räcks särskilt till de två är också ord till församlingen, ord från församlingen – Kristi Kyrka i funktion. ”Lever vi, så lever vi för Herren, dör vi, så dör vi för Herren. Vare sig vi lever eller dör, tillhör vi Herren.” Antingen vi lever eller dör, är här eller där, hör vi Herren till. Och den som hör Herren till, den hör också till hans kyrka och församling. Tillsammans bekänner vi vår kristna tro, tillsammans tar vi emot Herrens heliga nattvard, tillsammans lovsjunger vi. Det är fest; bekännare av evangelisk-luthersk tro har kommit samman och två av oss vill gå till Asella, Etiopien, till det som Gud i förväg har berett. I sin hjälplöshet får de gå, i Herrens nåd. Svarta skuggor rör sig mot en vit himmel, plötsligt bryter solstrålar igenom och sakta bleknar de bort; vi ber. Herre, välsigna dem och bevara dem! Låt ditt ansikte lysa över dem och var dem nådig! Vänd ditt ansikte till dem och ge dem frid!
Hanna Hjort, stud.