”Varför tar Sverige emot fler invandrare än vad vi kan ta hand om?” frågade en bekant nyligen. Jag funderade lite innan jag svarade, kanske lite halvfräckt: ”Vad gör du för att ta hand om dem?” Även om det under de senaste åren blivit hårdare tag inom den svenska migrationspolitiken så är ändå Sverige ett av de länder i världen som är mest öppet mot omvärlden. Det ska vi vara stolta över, men det innebär också ett stort ansvar. Vad gör jag för att ta hand om dem?
I mitt jobb möter jag dagligen människor från olika kulturer och det är otroligt berikande. Ibland möter jag utrikesfödda som bott tio år i Sverige som aldrig besökt ett svenskt hem. Då ställer jag mig frågan var det brister inom den svenska integrationspolitiken. Det främmande blir skrämmande och så blir det ”vi” och ”de” även om vi egentligen inte vill att det ska vara så. Vi behöver ju inte gå längre än till oss själva: Hur ofta bjuder vi hem människor från andra länder? Och tillåt mig vidga frågan ytterligare: Hur öppna är våra föreningar mot andra kulturer?
ELM är en organisation med fokus på att sprida evangeliet utöver världen. Vi har under drygt hundra år skickat både många missionärer och ekonomiskt stöd till olika länder. Nu kommer världen till oss! Tänk vilka möjligheter att nå ut med evangeliet, även till kulturer som är helt stängda för evangeliet. Och vi behöver inte ens resa iväg, vi behöver bara öppna vår dörr.
Under de senaste åren har vi haft en spännande tid här i ELM-BV Umeå/Vännäs. Plötsligt började människor med olika etnisk bakgrund söka upp oss. Inte så att vi sökte upp dem, tvärtom, de kom till oss. Det var som att Gud öppnade en dörr och visade oss ett nytt missionsfält. Sedan dess har vi känt Guds kallelse och ledning att på olika sätt nå utrikesfödda. Vi ser inte till det stora antalet men till den enskilda individen! Det är så välsignat att möta dessa människor och ta del av deras liv. Många av dem längtar verkligen efter gemenskap både med Gud och med människor.
Strax efter jul pratade jag med en asiatisk buddist som hade varit på vår jullunch på Lutherska kapellet här i Umeå. Hon sa: ”Rakel, jag vill också prova att prata med Gud och gå i kyrkan! Jag känner mig ensam ibland men Gud kan nog hjälpa mig!” Jag tittade på henne med ett stort leende på läpparna och tänkte: När hörde jag senast en svensk säga dessa ord?
Utrikesfödda är ofta mycket mer öppna för evangeliet än sekulariserade svenskar. Kanske beror detta på att Gud är en verklighet i många andra kulturer till skillnad från här i Sverige. Dessutom är det inte så känsligt att prata livsåskådningsfrågor, medan detta ofta ses som en privatsak i Sverige. Man sticker inte under stolen med om man är muslim, kristen eller buddist och det öppnar för dialog. Men vi måste börja med att skapa en ömsesidig relation och vara beredd att lyssna på deras tro innan vi börjar dela evangeliet med dem.
”I dag är min nya födelsedag och ni är min nya familj!” Iraniern Reza strålar som solen när han tittar ut över församlingen på Lutherska kapellet. Reza kom in i vår gemenskap för ett par månader sedan. Han var då muslim men Jesus hade fått gripa tag om honom och han önskade få dopundervisning. I söndags fick Reza ta emot förlåtelse och evigt liv i dopet. Det var en fin stund då vi, tillsammans med hela himmelens härskaror, fick jubla i glädje över att ännu en människa blivit bärgad för evigheten.
Rakel Smetana
Kurator, Umeå