Bön i nöd

NÄR JAG DE SENASTE ÅREN talat om bön har många efteråt önskat dela sina böneupplevelser med mig. Jag är djupt tacksam för den förtrolighet man visat. Men andra fick dåligt samvete, för de insåg att de inte bad som man gör i Afrika. För att rättfärdiga sig själv och döva sitt dåliga samvete, menar man att det är naturligt att man ber mer i Afrika eftersom nöden är större där. Är det riktigt? Både ja och nej.

DET ÄR SANT ATT NÖDEN i flera delar av Afrika är så stor att när man ber om dagligt bröd, så handlar det om att överleva. Man ber om att Gud vill öppna sin hand och mätta dem med sina gåvor. Deras hopp om hjälp riktas endast till Gud. Men förvånande nog är det inte så mycket fråga om konkret hjälp. De är mer upptagna av att prisa Gud och tacka honom för att han är vår allsmäktige Fader. De ber, för de har mött Gud. Bönen är deras svar på mötet med Honom.
När man möter Gud föds bönen. Inte den ytliga bönen för att få sin önskan uppfylld, utan bönen på knä, den uthålliga bönen. Nyligen läste jag några böner av unga människor i Danmark, det var till exempel: ”Käre Gud, tack för att det snart är sommar, och hjälp mig att slippa tenta tyska i examen.” Vi får be om allt och tala med Gud om allt, men det är stor skillnad mellan bönerna i Norden och i Afrika. Många av våra böner är självcentrerade – i Afrika avslöjar bönen att man mött Gud och framför allt vill leva nära honom.

NÄR PETRUS en gång på Jesu befallning kastade ut fiskenätet och mot alla mänskliga odds fick en enorm fångst, sade han: ”Gå bort från mig, Herre, för jag är en syndig människa” (Luk. 5:8). I mötet med Jesu makt och helighet inser Petrus att han är en syndare, och han ber Jesus lämna honom. Men Jesus uppfyller inte den bönen – han har kommit just för att söka upp och rädda de förlorade. I mötet med Jesu renhet avslöjas vi som förtappade syndare som behöver räddas.
Därför, när vi märker att vi ber så lite och ytligt, måste vi fråga oss om det beror på att vi egentligen inte mött den levande och helige Guden, eller om vi är på väg att glömma honom.

PAULUS FÖRMANAR FÖRSAMLINGEN i Efesus att ta på sig hela Guds vapenrustning (Ef. 6:18 ff.). Endast då kan vi stå emot djävulens listiga angrepp. Paulus uppmanar oss till ”ständig åkallan och bön och bed alltid i Anden. Vaka därför och håll ut i bön för alla de heliga.”
”Finns djävulen?” frågar man här hos oss. Ja, och han kämpar för att få oss bort från Gud. C.S. Lewis skriver i boken ”Från helvetets brevskola” att djävulens viktigaste strategi för att få oss bort från Gud är att få oss bort från bönen. För när vi inte längre ber är livsförbindelsen med Gud borta. Guds församling är kallad att kämpa mot det onda. Det är en uthållig och enträgen andlig kamp på knä.

VI MÅSTE ALLA ARBETA FÖR att inrätta våra liv så att det finns utrymme och tid för bön. Hinder finns det gott om, men också möjligheter. Släpp drömmen om det perfekta bönelivet och ta tag i Ps. 102:1: ”Bön av en betryckt som i vanmakt utgjuter sitt bekymmer inför HERREN.” Be lite då och då, men försök också hitta de goda tidpunkterna då du kan söka Guds ansikte i lugn och ro. Låt bönen bli ett ’evangeliskt rum’ där Jesu blod renar även alla våra flyktiga och orena tankar under bönen.

BÖN HANDLAR OM att släppa in Jesus i sitt hjärta. ”Se, jag står vid dörren och bultar: Om någon hör min röst och öppnar dörren, skall jag gå in till honom och hålla måltid med honom och han med mig” (Upp. 3:20). Det är Jesus som knackar på. Han vill komma in i våra hjärtan! När vi talar om bön fokuserar vi lätt på frågorna var, hur och hur ofta? Men bön handlar helt enkelt om att jag öppnar mitt hjärta för Jesus. En fin liten barnsång borde vi vuxna göra till vår bön: ”Jesus, kom in. Jesus, kom in, kom in i mitt hjärta, Jesus. Kom in i dag, kom in, bliv kvar, kom in i mitt hjärta, Jesus.”
Denna bön har fokus på Jesus och relationen till honom – inte på allt det jag gärna vill ha. Den bönen visar att man mött Gud och vill leva nära honom.

Per Munch, präst på Bornholm