År 2004 framkom det att vid sjukhuset i Torsby hade en obehörig läkare arbetat under längre tid. Han hade studerat en del medicin utomlands, men hade ingen hel läkarutbildning och han uppfyllde inte kraven för att arbeta som läkare i Sverige. På felaktiga grunder, och på grund av brister i systemet, hade han ändå blivit anställd. Händelsen uppmärksammades i svensk media och man förfasades över att det blivit så. Inte mindre än vid 18 tillfällen hade mannen opererat utan handledning, och antalet patienter han mött och behandlat var säkert fler än tusen.
Mannen fick sluta sitt arbete och rutinerna vid anställning på sjukhuset skärptes. Dessutom gjorde Socialstyrelsen en utredning av det arbete den obehörige läkaren utfört. Man konstaterade att han inte gjort ”några större fel i kontakten med patienterna”. Med andra ord kan vi utgå från att den falske doktorn behandlade dem som kom till honom med sjukdomar och skador väl och hjälpte många av dem.
Det är ett bekymmer för mig att den obehörige läkaren klarade av jobbet så väl. Å ena sidan måste jag vara glad över att ingen kom till skada, och att tvärtom många blev hjälpta av hans råd och behandlingar. Å andra sidan stör det mig oerhört att han tilläts utföra arbetet. Att rutinerna brast så att han kunde tillskansa sig en position som han inte hade rätt till. Inte så att jag önskar att han hade skadat någon, men ändå. Det som hände var en skandal, och det är självklart att han inte fick fortsätta arbeta som läkare på sjukhuset. Apoteket på orten gjorde en polisanmälan mot honom. Jag vet inte om han blev fälld för brott.
Jag tycker händelsen med den obehöriga läkaren kan användas för att beskriva hur jag känner inför kvinnliga predikanter, präster och biskopar. I sitt Ord har Gud gett oss anvisningar för vilka som ska undervisa och vara ledare i församlingen. Bland annat kan vi läsa om det i Paulus brev till de kristna i Korint och till medarbetarna Timoteus och Titus. Det är troende, mogna, kärleksfulla män med integritet som ska ha de uppgifterna. Åt ingen annan får församlingen ge de uppdragen.
När jag i samtal pekar på detta dröjer det inte länge förrän någon säger: ”Jag hörde en jättebra predikan av en kvinnlig predikant en gång. Eller tror du inte att en kvinnlig präst kan föra någon till tro?” I den situationen behöver jag inte förneka att den hörda predikan var bra – kanske var den det. Men att predikan var bra legitimerar inte att den kvinnan predikade, eller kvinnliga predikanter i allmänhet. Däremot tror jag inte att en kvinnlig präst kan leda någon till tro. Det kan inte en manlig präst heller, utan bara den helige Ande. Men Gud kan använda vem han vill för att föra någon till tro. Om någon kommer till tro genom en kvinnlig prästs arbete ska Gud tackas och äras för det, men inte heller det är ett argument för att ändra de krav han själv ställt upp för församlingens ledning och ansvaret för kyrkans undervisning.
Tillbaka till ’läkaren’ i Värmland. Att han inte hade rätt att utföra arbetet som ändå blev till hjälp för många hjälper mig att förstå att jag kan glädjas över alla de tillfällen där det gått väl när uppgifter i Guds rike utförts av dem som Gud inte vill ska utföra dem – och samtidigt hålla fast vid Guds undervisning och krav när det gäller olika uppgifter i hans kyrka.
1. Svenska Dagbladet 24/6 2004. http://www.svd.se/nyheter/inrikes/kritik-for-obehorig-lakare_152165.svd
Erik J. Andersson, Örkelljunga
Missionsledare