I somras satsade en del av ELMs föreningar på att bjuda in till tältmöte, med undervisning, sång och gemenskap. Ett av tälten placerades mitt bland folket, vid hamnen i Höganäs.
När det långa tältsläpet gled in på Hamnplanen i Höganäs hade sommarflanerande Höganäsbor på vagnens kapell redan hunnit läsa: ”Kom och hör om honom som är Vägen, Sanningen och Livet.”
Men tältveckan i Höganäs hade börjat långt tidigare, med bön, både enskilt och tillsammans. Och planering, naturligtvis. En fyramannakommitté hade arbetat under hela våren och kommit fram till fjorton schemalagda ansvarsområden: skyltning, blomsterdekoration, servering, vaktjourer m.m. Inte bara medlemmarna i Ingelsträde Missions- och Ungdomsförening arbetade, utan många vänner från Kullabygdens kristna nätverk bad också om uppgifter, både före och under veckan.
Veckans predikant var Daniel Engelbrekt. På ett både gripande och pedagogiskt sätt visade han med hjälp av bibelberättelser på hur Jesus mötte människor och att Han har det samma att ge oss nu som då – förlåtelse, bönhörelse och mycket mer!
Förutom predikan fick vi höra vittnesbörd av ungdomar. En ny bekantskap för många var Pannkakskyrkan, som höll med sin färgglada husvagn utanför tältet. Tjugo ungdomar gräddade pannkakor åt oss och talade gärna, offentligt eller man och man emellan, både om sin egen erfarenhet av Jesus och om hur de fått vara med om under när de bett för människor.
– Vi äldre lär oss mycket av er yngre om bön i förtröstan och tro, sa jag till en pratsam Isak.
– Ja, men vi har lärt mycket av er äldre här, svarade han ivrigt. Vi har aldrig varit med i ett sammanhang förr med en sådan blandning av äldre och yngre. Vi brukar mest vara på festivalplatser och torg där ungdomar går och drar på nätterna, och i sommar har vi varit mycket på stranden och spelat beachvolleyboll med ungdomar och samtalat med dem.
– Har ni delat ut många gatubiblar (Street Bible)?
– O ja! sa Sara. Och en kille kom och var så ledsen för hans kompis hade rivit sönder hans, ”så nu ligger det lösa blad i hela vårt tält”, sa han. Men då sa jag att han kunde få en ny.
– Va? Får jag en ny?
– Tänk, att Bibeln var så värdefull för killen! sa en rörd Sara.
En grupp från Pannkakskyrkan framförde en kväll en pantomim som pekade på hur människan, skapad till Guds avbild, föll i synd men blev återupprättad i mötet med Jesus.
Och Stina sprang fram till mikrofonen en annan kväll precis när mötet var slut. Hon måste bara tala om vilken stor Gud vi har!
Trots att Pannkakskyrkans ungdomar slutfört sitt uppdrag på lördagen, satt de med vid söndagens avslutningsmöte, som gick i den mer traditionella tältmötesstilen. Anders Månsson och Samuel Bengtsson predikade, och kören Canticum sjöng.
sången hade naturligtvis en stor plats varje kväll under veckan. En trio sjöng omväxlande för och med oss, och sångerna var projicerade på en skärm via videokanon.
Efter kvällsmötenas slut var det kafé och ’öppen scen’. Då fanns plats för tankeutbyte och samtal, och den som ville kunde sjunga en sång eller avlägga ett vittnesbörd i den utflyttade mikrofonen – och många dröjde sig kvar länge i den ljumma sommarkvällen.
Nu efter tältveckan får vi också be – om att höganäsborna har fått syn på något nytt! Be för alla dem som lyssnat – hemma vid sina radioapparater, utanför tältet för att de inte vågade sig in eller vid de öppna fönstren i husen intill, och för dem som i förbifarten hörde något enstaka ord som grep tag i dem.
En dag in i veckan därpå träffar jag ett åldrigt par i affären.
– O, vad jag saknar tältveckan! säger kvinnan spontant.
– Ja, det var en fin vecka, säger mannen. Vi var där varenda kväll.
Ett minne som stannar kvar hos mig från denna tältvecka är den f.d. narkomanen som hjälpte till att lägga ihop tältdukar, rulla ihop rep, bära tältpinnar och sprintar m.m. och under tiden spred en god doft av att Jesus hade blivit hans Frälsare!
Eva Henriksson, Jonstorp