Den kristna gemenskapen liknas vid Kristi kropp, där vi som lemmar fogas samman, stödjer varandra och på allt sätt växer så att vi blir lika huvudet som är Kristus. En viktig – och svår – del i denna process är att vi tillämpar Nya testamentets ord om att förmana varandra, om att i kärlek vara sanna mot varandra. Och det handlar om att i ödmjukhet kunna ta emot en förmaning.
Ingen enda av oss är fullkomlig i sitt liv här på jorden. Det finns stunder när vi har dåliga attityder, tänker felaktiga tankar, fattar osunda beslut, utför orättfärdiga handlingar och har orena motiv. På grund av syndafallet väljer vi oftast att förneka eller skydda oss från sanningen om oss själva. Oftast har vi allra svårast för att komma underfund med och förstå oss själva. Bristande självinsikt kan ibland spela en roll i detta sammanhang och gör att det inte är självklart att vi kan ta emot en förmaning. Just därför har förmaningen en viktig funktion i den kristna gemenskapen, tillsammans med undervisning om vad Bibeln lär i olika frågor.
Ansvaret för förmaningen
För att Kristi kropp ska fungera som Gud har tänkt är det viktigt att vi förmanar varandra. En förutsättning för att detta ska fungera väl är att det finns en ödmjuk och accepterande atmosfär i församlingen. Människor ska kunna känna sig trygga i att man vill varandras bästa. Att vilja växa och utvecklas i tro och liv är avgörande. Människor som tar på sig uppgiften att förmana ska vara ödmjuka och lyssnande personer som har vunnit medlemmarnas förtroende.
Enligt Nya testamentet ligger ansvaret för förmaning främst hos församlingens andliga ledarskap (1 Tess. 5:12, Apg. 20:31). I varje församling ska det finnas några ledare som tar på sig detta ansvar som en av sina uppgifter (Tit. 1:9). Om det inte finns ett sådant ledarskap inbyggt i strukturen kan en församling utse ett råd som består av två till fyra personer som har andlig vishet, social kompetens och församlingens förtroende och som tar sig an uppgiften att andligt vårda församlingen – och där ingår förmaningen. Men även församlingens medlemmar har ett ansvar att förmana (Rom. 15:14, Kol. 3:16).
Omsorg och undervisning
Att förmana är ett sätt att visa riktig kärlek. Paulus säger i Ef. 4:15 att vi ska hålla fast vid sanningen i kärlek. Det är två sidor av samma mynt. Om vi säger sanningen men inte gör det på ett kärleksfullt sätt blir det destruktivt i stället för uppbyggande. Å andra sidan, om vi visar kärlek men inte vågar stå för eller förmedla sanningen kan det leda till att församlingen blir oren.
För att förmaningen ska få sin rätta plats i gemenskapen är det väsentligt att prioritera bibelutläggande och själavårdande förkunnelse. På så sätt kan alla medlemmar bli utrustade med den kunskap och sanning som behövs för att både ta emot och ge förmaning. Om våra ord är kärleksfulla, vänliga, goda, ödmjuka och barmhärtiga kan de leda till förändring och återställelse. En balans mellan sanning och kärlek är grunden för en sund förmaning.
Hur gör man? Vad säger man?
Hur ska en församling eller kristen gemenskap gå tillväga i sanning och kärlek när den märker att en medlem är på fel väg? Fem olika fall presenteras som kan vara representativa för olika situationer som kan uppstå i en församling. I samband med varje fall ges några tankar som vägledning i hur en församling kan bemöta situationen.
Britta har ingen kristen bakgrund, men är nu nyomvänd. Hon har dock svårt att lämna sitt gamla liv, bl.a. kommer det ofta svordomar. Det är främst hennes vänner i hemgruppen som lider av det.
Det är mest naturligt att de som står närmast Britta och lider mest av hennes gamla beteendemönster tar sig an uppgiften att förmana henne. Det tar ofta tid innan en nykristen ger upp gamla vanor, särskilt om hon är kvar i sina tidigare sammanhang som till exempel familjen eller arbetsplatsen.
Eftersom det inte är säkert att Britta är medveten om vad hon gör eller att det är fel kan första steget vara att någon i hemgruppen säger till Britta i enrum att hon har märkt att Britta har kvar beteenden som hon nu borde lämna. Man kan fråga henne hur hon själv upplever det att svära. En annan fråga är om Britta är medveten om hur hennes sätt att uttrycka sig påverkar andra i gruppen. Den som går in i rollen att förmana kan be Britta att läsa Fil. 4:8 och sedan identifiera de svordomar hon använder och ersätta dem med andra ord som är uppbyggande.
Lisa och Bosse har ingen god relation. Det tycks finnas en konkurrens mellan dem. Främst är det Bosse som inte tål Lisa, han anser sig ha blivit ’överkörd’ i sammanhang där båda suttit med. Lisa har sökt försoning men inte lyckats. Läget är låst. Även om konflikten inte ’hörs’ påverkar den gemenskapen.
I detta fall kan en person som är en ledare i ett av de sammanhang där Bosse och Lisa har befunnit sig i ta initiativet till ett samtal med dem för att inleda processen. Första steget är att be Bosse berätta hur han har känt sig överkörd av Lisa. Lisa får gå in i rollen att spegla (återberätta) det som Bosse har sagt för att se om Lisa har förstått honom. När Bosse har sagt sitt får Lisa berätta hur hon har upplevt det och Bosse får spegla hennes ord för att se om han har förstått henne. När de har förstått varandra och är överens om vad som har hänt finns det förutsättningar för en förlåtelse- och försoningsprocess. Om de inte kan hitta en gemensam lösning får församlingsledningen gå in och ta över förmaningsprocessen. Om konflikten inte blir löst kan ledningen be Bosse och Lisa ta time out från sina församlingsuppgifter för att minska effekten av den i gemenskapen.
Det verkar som om Kerstin är på väg från gemenskapen eftersom hon kommer allt mer sällan till gudstjänsterna.
Ett alternativ är att två representanter från församlingen bokar ett samtal med Kerstin för att med omsorg om henne få reda på varför hon inte är lika aktiv i gemenskapen som tidigare. Det kan finnas svåra omständigheter i Kerstins liv som gör att hon inte orkar lika mycket nu, och ett samtal kan bli ett tillfälle att visa den omsorg som kan bli mycket uppmuntrande för henne. Kanske behöver församlingen stödja henne på något sätt. Om det dock visar sig att hon är missnöjd med något i församlingen eller har blivit sårad av någon finns det nu en möjlighet för henne att ta upp det direkt i samtalet. Om anledningen är att hon har människofruktan och inte trivs i sociala sammanhang kan förmaningen bestå av råd att söka hjälp för att övervinna rädslan (och att erbjuda henne hjälp och stöd!). Om det handlar om lathet eller synd som gör att hon har tappat intresse för gudstjänstlivet kan de som besöker henne förmana henne att bekänna sina synder och ta emot Guds förlåtelse och rening. Om det handlar om att hon har bestämt sig för att pröva andra församlingar kan hon få församlingens välsignelse i sin fortsatta vandring med Kristus.
Olle har fått uppdraget att vara ledare i församlingen. Men han vill helst bestämma själv, är något ’ärelysten’ och har svårt för att lyssna in medlemmarnas synpunkter. En grupp upplever dessutom att församlingen blivit alltför stillastående, att ”allt ska vara som förr”.
Här har församlingsledningen ett ansvar att lyssna in vad olika medlemmar säger. Med tanke på att det finns stor risk för splittring kan det i detta fall vara klokt att kalla en medlare som alla i ledningen (även Olle) har förtroende för. Denna medlare är med när församlingsmedlemmarna får tillfälle att dela sina synpunkter. Medlaren och en representant från ledningen träffar Olle och går igenom varje ’anklagelse’. Olle får i uppgift att för varje punkt se om han har förstått anklagelserna och sedan att ge respons. Önskvärt är att Olle ska få insikt i sina beteenden, omvända sig och be församlingen om förlåtelse. Om han inte gör det ska församlingsledningen be Olle att lämna sina uppdrag i församlingen (1 Tim. 3:2, Tit. 1:7–8).
Anna och Lasse har flyttat ihop och bor nu tillsammans som sambos.
Ett samboförhållande anses av vårt samhälle som ett helt naturligt steg in i det vuxna livet. Om församlingen förväntar sig att unga vuxna ska leva efter Bibelns principer är det församlingens ansvar att regelbundet undervisa i ämnet (äktenskap, kärleksrelationer, sex och samlevnad) i ungdomsgrupper och andra samlingar. Det är församlingsledningens ansvar att se till att Anna och Lasse har fått den kunskap de behöver för att göra sina val angående sin relation i framtiden. Om de har fått kunskapen och ändå har bestämt sig för att flytta ihop blir det ett fall för förmaning.
Två eller tre ledare kan boka ett samtal med detta par. Det är då viktigt att gå till grunden med varför paret har tagit detta steg. Ofta kan det handla om en rädsla för något, till exempel att ta stora beslut, göra ett misstag eller att bli fångad i en relation. I så fall ska förmaningen i första hand handla om att ta tag i rädslan och bearbeta händelser som ligger bakom den. Det kan vara ett uttryck för ilska eller förakt gentemot föräldrar (eller församlingen) som har varit för stränga eller fyrkantiga eller för att frigöra sig från sina föräldrar. I så fall handlar förmaningen om att ta initiativet till att samtala med föräldrarna, vilket förhoppningsvis leder till förlåtelse och försoning. Ibland är det förälskelse (och/eller sex) som är motivationen för att flytta ihop. Då kan förmaningen handla om att fråga om detta kan vara deras sätt att få bekräftelse, att fylla tomrummet i sina liv. Om Anna och Lasse inte har förstått Bibelns undervisning om äktenskapet kan det vara aktuellt att göra en grundläggande genomgång av betydelsen av förbundet i äktenskapet utifrån 1 Mos. 2:24.
Guds tanke för församlingen är, bland annat, att den ska vara helig och fullkomlig, utan fläck (Ef. 5:27). Förmaningen är en viktig del i processen av att bli det som Gud har tänkt med oss. Förmana genom att i kärlek tala sanningen – och ta emot förmaningen med ett ödmjukt hjärta!
John Breneman, teolog och terapeut, Gråbo