Beredd att svara?

Vad skulle du svara om någon frågar dig varför du är kristen? Vi vill gärna dela med oss av vår tro, men ställd inför en så konkret fråga kanske man står svarslös. Gud säger i alla fall att vi ska vara beredda att svara, så det lönar sig att fundera på frågan.

”Var alltid beredda att svara var och en som begär att ni förklarar det hopp som ni äger” (1 Petr. 3:15).

De flesta som jag hört berätta om varför de är kristna har hänvisat till att det ger trygghet och mening i livet. Så kan man säga. Kanske väcker det intresse hos den som saknar dessa viktiga kvaliteter och öppnar honom för att börja söka Gud. Men det är inte säkert att alla är nöjda med svaret, och dem måste man också ta på allvar. De kanske upplever både trygghet och mening, fast det kan vara falska känslor som bättre beskrivs som sorglöshet och upptagenhet. Om de lever i en illusion är det synd om dem; denna trygghet kommer ju att ta en ände med förskräckelse.

 

EVIGHETSPERSPEKTIV

Varför är vår trygghet bättre än deras? Det kan vi säga bara om vi har skäl att tro att kristendomen är sann. Petrus ger oss en antydan om var vi kan börja söka svaret när han talar om det hopp som vi äger. Det kristna hoppet gäller uppståndelsen och en evighet i himlen.

Vi behöver inte göra oss några illusioner om att vårt liv här på jorden med nödvändighet blir lyckligt. Vill det sig illa kan det bli tvärtom. Tryggheten grundar sig på att vårt liv vilar i Guds hand och att ”för dem som älskar Gud samverkar allt till det bästa” (Rom. 8:28). Det kan det bara göra i ett evighetsperspektiv.

Men tänk om allt tar slut i och med döden? – Ja, ”då är vi de mest beklagansvärda av alla människor”, skriver Paulus (1 Kor. 15:19). I så fall är det vår tro som är en illusion. Men innan man skyndar vidare och tänker att vi ändå inte kan veta, borde man besinna vad som står på spel. Evigheten är lång. Livet är, hur innehållsrikt det än kan vara, endast en kort parentes. Den minsta chans/risk för att det fortsätter bortom graven borde väga tyngre än alla eventuella odds mot en uppståndelse.

Så långt har vi inte visat att kristendomen är sann, men vi har visat att alla resonliga människor borde ta synnerligen allvarligt på frågan om hur man kan förbereda sig för evigheten.

 

EN DUBBEL UTGÅNG

Nåväl, vad är det då exakt vårt hopp gäller, och hur vet vi att det är sant? Hoppet gäller inte bara att få det bra i största allmänhet; de kristna har alltid hävdat att tillvaron är ett drama med betydligt större proportioner. Gud är sträng och rättvis och kräver att hans bud följs. För dem som inte ids rätta sig efter dem väntar helvetet. Och därmed är alla människor verkligt illa ute, för vi är ju inte kända för någon större perfektion. Men vi tror att vi har blivit räddade undan denna katastrof av Jesus.

Många börjar protestera när det blir tal om dom och helvete. Gud är ju god och kärleksfull; inte vill han oss något illa… Detta är sant – skulle Gud vilja oss det minsta illa, hade han aldrig gjort ett så stort offer att han själv dog för oss. Det vittnar om en väldig kärlek. Men han är också rättvis. Och den sidan blir svår att förklara om man inte vill ha något straff med i bilden. En syn som inte godkänner Guds roll som domare ger en sentimental och mesig religion. Nåden byts ut mot låt-gå-mentalitet, och förlåtelse blir att se mellan fingrarna.

Vi kan ändå inte leva utan begrepp om rätt och orätt. Och för att dessa skall ha någon mening måste de vara objektiva. Om etiken bara är en samhällelig överenskommelse får den ing en bindande kraft. Den ligger då på samma nivå som andra normer och lagar. I så fall vore det höjden av oförnuft att uppfylla en plikt, ifall det kostar en livet. Det kan man bara förlora på. Men om samvetet svarar mot en gudomlig lag är det annorlunda. Då förstår vi varför det tycks tvinga oss på ett helt annat sätt än samhällets regler.

 

DEN GUDOMLIGA LAGEN ÄR STRÄNG

En gudomlig lag innebär också att Gud ska döma oss. Vill man tänka sig Gud som rättvisans upphovsman men inte som domare, förlorar man vid närmare eftertanke den Gud man föreställt sig. Han blir bara en oändlig varelse, som deklarerat sin vilja men sedan inte har något att sätta emot vår vilja. Hans jobb blir att förlåta synder, som någon uttryckt det. Och det är fortfarande lika oförnuftigt att lyda honom ifall det kostar en livet.

En lagstiftare ser också till att brott mot lagen leder till dom. Ett evigt straff uppfattas ofta som orimligt strängt. Det verkar inte stå i någon proportion till de ofta ganska triviala synder som vi begår. Men två saker måste noteras. Det första är vem vi försyndar oss emot. Det är inte bara det att vi gör vår broder orätt. Genom att överträda Guds lag sätter vi oss upp mot Gud själv. Att göra uppror mot universums härskare är en svårartad variant av det som i de flesta länders lagar betraktas som det grövsta brottet, landsförräderi. Att förbryta sig mot ett oändligt majestät är något annat än att bara skada en broder eller att stämpla mot en världslig regering.

Det andra är att synden ligger djupare än i enskilda handlingar. Den är förankrad i vår vilja, ja, i vårt väsen. Ett gott träd bär inte ond frukt. Gud söker inte en serie rättfärdiga gärningar utan rättfärdiga människor. Det är knappast någon tillfällighet att Gud prövade Adam och Eva med en till synes obetydlig sak. När de gav efter för frestelsen släppte de in synden i världen och blev omformade av den. Skulle Gud låta orättfärdiga människor komma in i himlen skulle den bli som jorden. Att gottgöra något som ligger i ens eget väsen är omöjligt. Det följer en hela tiden och är en källa till nya synder.

 

GUD SJÄLV BAR STRAFFET

Kristendomen avvisar tanken att Gud skulle se genom fingrarna med synden. Guds rättvisa bejakas fullständigt. Men ändå finns det hopp för oss. Guds vrede och straff måste få sin plats. Men i sin kärlek har han ordnat en lösning på vårt till synes olösliga dilemma. Då människorna inte kunde sona sina synder valde han att själv bli människa och ta vårt straff.

När Sonen lät sig födas av en kvinna blev han en av oss och kunde därmed på våra vägnar framträda som försoningsoffer. Endast genom att bli människa kunde han stå till svars för människors synder. Men samtidigt hade han kvar sin gudomliga natur. För bara genom att förbli Gud kunde han räcka till som offer. Genom att en oskyldig dog kunde vår skuld kvitteras. Och Guds eget blod är dyrbart nog för att räcka som betalningsmedel.

 

GUDS KÄRLEK OCH NÅD

Guds kärlek och godhet kommer mycket tydligt fram i detta stora offer. Den får inte utarmas till en sirapskärlek, som efterhängset bekräftar hur bra vi är och påminner oss om hur mycket Gud älskar oss, fastän vi skulle klara oss lika bra utan honom. Det är nåd i ordets verkliga betydelse.

Sålunda förenar kristendomen det som ingen annan religion lyckas med, nämligen Guds kärlek och Guds rättvisa. Vårt hopp är hållbart eftersom det inte vilar på önsketänkande om att allt nog ska gå bra till slut, på Guds godtycke eller på våra egna bedömningar av hur stor vår skuld är, utan på Jesu fullbordade verk på Golgata.

Joakim Förars doktorand i teologi, Åbo akademi artikeln tidigare publicerad i Sändebudet