Det hade blivit mycket nu. Och ovanpå det, den här känslan av att inte räcka till, eller ens ha överblick över allt som pågick i hans eget liv. På något sätt var det som om alla delar av livet valt att röra till sig samtidigt till en slags smet som han tvekade att röra vid. Om han började nysta i en ände, så skulle allt behöva tas i på en gång. Som ett sådant där plockepinnspel, där han aldrig ens lyckades börja snudda någon pinne innan allt rasade.
Han tog två dagar av övertidstimmarna han samlat på sig, två dagar plus en helg på torpet i skogen. Han hade kört så snart jobbet slutat och nu satt han här, mitt i veckan, och bara njöt i kvällssolen. Lindarna framför honom var precis nyutspruckna i skirt grönt. Lönnen han satt under släppte sina ljusgröna knoppiga blommor i vinden så att en och annan landande i vinglaset han hade hällt upp. ”Ingen stund är liksom denna”, tänkte han, när tre svalor i attackformation svirrande plötsligt dök ned mot honom, inkräktaren på deras inflygningsbana. Orden fortsatte att eka inom honom. ”Ingen stund är liksom denna … var har jag hört det förut?” Men det var trygga ord, kändes det som, som en doft av något rent. De lovade på något sätt mer.
Solen värmde fortfarande. Så skönt. Han lät tankarna gå som de ville. Kände hur kroppen sakta kunde absorbera solljuset – ja, det var solljuset, inte värmen i sig som fick honom att slappna av så totalt. ”Tack för ljuset”, tänkte han, och blev plötsligt medveten om tanken. Jo, solljuset skulle kunna vara någonting att tacka för, verkligen.
Lindarna var så vackra i sin skira försommargrönska. ”Tack för grönskan” – den tanken kom ganska naturligt. Ända tills han blev medveten om också den. ”Sitter jag här och blir lite vårsentimental?” Jo, det kan ju vara okej en sådan här kväll. Han slog upp lite mer rött i glaset, smuttade, kände den fullmogna smaken i gommen. ”Man har det rätt oförskämt bra, ändå!”
Med smaken kvar kom han att tänka på en arbetskamrat som i veckan anförtrott sig vid en gemensam lunch. Han hade kommenterat att vännen beställt in en Loka citron i stället för den vanliga ölen till maten. Vännen hade först inte svarat, utan fört samtalet vidare på mer jobbrelaterade saker. Så, mot slutet av måltiden, hade han sagt, halvt generat: ”Jo, jag har faktiskt börjat gå på AA.”
”Vadå, har du problem?”
”Det verkar faktiskt funka, tolvstegsköret.”
Mer blev inte sagt, men senare hade han letat på nätet och läst vad det gick ut på. Tänkt att har man problem med drickandet så är det ju suveränt om något så enkelt skulle funka.
Nu sjönk solen sakta bakom björkridån. Svalorna seglade högt, högt på jakt efter de fåtaliga flygande insekter som vaknat till liv i försommarvärmen.
Tankarna gick vidare till vännen. Jaså, hade han problem? Inte ett ögonblick hade han trott det. ”Så lite man ändå vet om varandra. Och han vet ju inget om mitt … Mitt, ja – så var man där igen. Det är en röra, alltihop”, tänkte han sorgset.
Ingen stund är såsom denna,
kvällens sista, tysta timma.
Inga sorger längre bränna,
inga stämmor mera stimma.
Ja men så var ju dikten! Var han hade hört den visste han inte, men orden rullade fram inom honom och blev viktiga. Han tänkte att så är det, han behöver lugnet. ”Men lugnet här och nu är ett lugn på ytan, hur i hela världen ska det lugnet kunna fortplanta sig inåt till kaoset här inne”, tänkte han och lade handen på bröstet.
Oron steg upp i halsen igen. Det där han känt av – var det hjärtat? – var ändå bara kroppens svar på allt annat, det anade han. Allt annat, ja. En sådan röra han hade ställt till med – i jobbet, där hemma; han hade nog trott att den lilla möjlighet han fått inte skulle upptäckas. Några siffror som han ju säkert skulle kunna skylla ifrån sig, men så hade revisorn hört av sig … ”Jag reder inte ut det”, tänkte han, och tanken flög hastigt förbi att på ett sätt var det väl tur att revisorn hört av sig nu, sådana här saker kan kanske lätt spåra ur i något värre.
Vad var det han hade läst där på nätet efter vännens avslöjande? Någonting om maktlöshet, och om oförmåga att kontrollera sitt liv – det var ju han själv det, just det han kände. Han klarar inte av det. Inte ens att börja tänka efter vad nästa steg borde vara.
”Man skulle vara religiös”, tänkte han. Och plötsligt mindes han resten av dikten, från någon avlägsen gymnasielektion i svensk litteratur:
Tag då nu i dina händer
denna dagen som förflutit.
Visst jag vet: i gott du vänder
vad jag hållit eller brutit.
Ont jag tänker, ont jag handlar,
men du läker allt och renar.
Mina dagar du förvandlar
så från grus till ädla stenar.
Du får lyfta, du får bära,
jag kan bara allting lämna.
Tag mig, led mig, var mig nära!
Ske mig vad du sen må ämna!
Inte visste han om det verkligen var något bakom orden, men han repeterade dem gång på gång för sig själv där i kvällskylan medan dimman sakta svepte in maderna nedåt ån. Orden gjorde något där inne i bröstet. … men du läker allt och renar … du får lyfta, du får bära … orden lade sig som ett raster ovan orden från nätet: starkare än vår egen, kunde hjälpa oss att återfå vårt förstånd. Vi kom till tro på en kraft ”Ja, gode Gud, om du finns … hjälp mig …”
Anders Göth