Det var i slutet av 1940-talet. Jag höll på med mina teologistudier i Lund. En dag fick jag höra att våra kurskamrater från Växjö stift planerade en ”evangelisation”. Under en vecka i början av sommaren ämnade de cykla runt i socknarna med kristna böcker. När de inbjöd oss ”göteborgare” att delta var vi några som anmälde sig till att delta.
En lördag i början av juni samlades vi i Växjö. När vi fått våra uppgifter satte vi oss på cyklarna och gav oss iväg, två och två, åt olika håll i stiftet. Min kamrat var från Småland och kände vägarna. Vi for söderut. När vi kom fram blev vi väl mottagna och inkvarterade. På söndagen – Heliga Trefaldighets dag – firade vi gudstjänst med församlingen i kyrkan.
På måndagen fick vi våra böcker, dem som vi skulle sälja. Jag minns att några var av L.M. Engström och några av Bo Giertz. Vi gav oss iväg tillsammans. Men efterhand fann vi det praktiskt att dela på oss. Vi tog varsin gård. Aktionen var känd i förväg. Folket i gårdarna hade fått veta att vi skulle komma. De flesta köpte en bok eller ett häfte. Och i en gård bad de mig stiga in. De hälsade mig välkommen. De var glada för att jag kom. De tog med mig in i salen där bordet stod dukat. De var tre syskon i medelåldern. Föräldrarna var döda. Och de hjälptes åt med gården. De hade varit i kyrkan och hört mig predika. När de fick veta att jag kom från Göteborgs stift ville de veta hur det var i mina hemtrakter på västkusten. Vi hade en god stund med varandra.
Så kom jag på detta med böckerna. Men när jag reste mig för att hämta dem sade den äldste av dem: ”Vi ska inte ha några böcker.” Han sade det helt lugnt. Jag blev häpen. Jag hade ju förstått att här var människor som levde i Guds ord. Jag stod stum. Men mannen förklarade:
– Det var så vår far sade till oss. Barn, sade han, ni vet hur det är. Ni har goda och rätta böcker. Ni behöver inga andra. Så sade han. Och vi gör som han sade. När jag visade dem böckerna såg han att vi hade ett par häften av L.M. Engström. Då sade han: ”Hans böcker har vi ju förut. Vi kan ta ett häfte.”
Sedan har det gått sextiofem år. Men jag har inte glömt det. Jag fäste mig vid de tre syskonen. De var goda och fromma. De var noga med Guds Ord. Men de levde i ett slags fruktan. Och jag har undrat över detta: Kan det bli så för oss som lever i Guds Ord?
Ja, det kan det. Världen är full av faror. Inte bara fysiska utan också andliga. Det fick folket i Israel uppleva. Herren gav dem profeter, goda profeter, sådana som Samuel och Natan och Jesaja. Men de fick också andra profeter, sådana som bar fram sina egna tankar. Och detta är något som fortsätter in i vår egen tid. Därför får vi varningar både av Jesus och av apostlarna.
Men samtidigt får vi löften. Jesus lovar att han ska vara med oss alla dagar till tidens ände. Apostlarna försäkrar att vi inte behöver bli kastade hit och dit. För när vi lever i Guds Ord kommer Guds Ande till oss. Han kommer med vishet och uppenbarelse och kunskap (Ef. 1:17). Han ger oss sanningen. Och mer än så – han hjälper oss att hålla fast vid sanningen (Ef. 4:14ff.). Han ger oss kunskap så att vi undan för undan kan pröva det som vi möter och behålla det som är gott (1 Tess. 5:20f.).
Detta är läget. Världen är ond. Vi är omgivna av sådant som förvillar. Men vi behöver inte stanna i fruktan. Vi får gå från fruktan till tro. Vi får tro på den helige Ande. Vi får tro att han också nu ger oss goda ledare och förkunnare. Vi får tro att han också nu ger oss kunskap till att pröva allt och behålla det som är gott.
Gustav Börjesson, prost, Sätila