Bön kan vara ett rop från vårt innersta eller ett nära och förtroligt samtal med Gud. Karin Johansson berättar om hur hon fått praktisera bön genom livets olika skiftningar och vittnar om en Gud som vill bära oss över alla djup.
Jag hälsar på Karin Johansson i hennes lägenhet i Örkelljunga för att prata om bön och förbön. Hon bjuder mig på en stor bulle och vi slår oss ner för att samtala.
Vad är bön för dig?
– Att jag pratar med Gud. Jag försöker ha bönestunder och läsa Bibeln, men jag ’småpratar’ också ofta med Gud om större och mindre saker i vardagen. Bön är inget konstigt för mig, utan något naturligt. Jag är lite tjatig också. Gud uppmanar oss att be. Jag förväntar mig att han ska höra – för han har ju sagt att han ska det.
Vad ber du om?
– Jag ber att jag ska kunna ta varje dag ur Guds hand. Jag brukar använda en bön som jag skrev ned för ett tag sedan, där jag tackar för dagen och ber om hjälp att se allt gott som jag kan vara tacksam för. Det är ett bra sätt att börja dagen på, tycker jag. Min man Christers död för två och ett halvt år sedan har väckt många frågor kring livet.
– Jag ber också för mina barn och barnbarn, för missionsföreningen här i Örkelljunga och för de personer som försvarar Guds Ord offentligt och behöver mycket förbön. För vårt land som helhet ber jag också, och för utsatta människor i världen. Nära och kära som lider av olika sjukdomar och bekymmer tänker jag särskilt på, och på dem som sliter med olika saker.
Förbön, vad betyder det?
– Att andra människor ber för mig. Jag får dela det jag vill att de ska be för och så lyfts det av och läggs hos Gud.
– Det praktiseras mycket mer personlig förbön i missionsföreningen här i Örkelljunga nu än vad det gjort tidigare. Det är helt naturligt med förbön, Guds Ord uppmanar oss att vi ska be för varandra och det finns löften knutna till det.
Du förlorade din man för några år sedan. Hur var det?
– Hösten 2010 upptäcktes att Christer hade en hjärntumör. Han opererades men de fick inte bort hela tumören. Under hösten fick han strålbehandling och under våren 2011 cellgifter. Behandlingen hade inte så bra effekt, vilket efter hand också förändrade personligheten. Men han kunde länge göra saker som att laga mat och baka bröd.
– Sista månaden gick det snabbt utför. Jag är glad att min man inte behövde ligga som ett kolli, vilket han hade oroat sig för. Jag är också glad att han fick träffa barn, barnbarn och flera vänner sista tiden, och att han fick dö hemma. Han dog i juli. Begravningen var en förfärlig upplevelse. Jag var som i en dimma. Det kändes som att det inte var jag.
– Under den svåraste perioden tänkte jag så här: Bönen får andra ta hand om. Jag kunde inte formulera något, det fanns bara ett rop från mitt innersta. Jag orkade varken be eller läsa Bibeln och hade under den här tiden också svårt att ta till mig de bibelord jag fick ta emot av folk. De liksom bara studsade tillbaka. Men jag uppskattade att någon lyssnade på mig; människors omtanke betydde mycket. Jag fick gott stöd både i missionsföreningen, på jobbet och från olika andra håll.
Hur tänkte du om Gud i allt detta?
– Man kan inte begripa Gud, men jag tror att han blivit större för mig. Han har burit mig igenom och gett mig kraft – även om jag varit förtvivlad och inte förstått. Jag vet inte var jag skulle ha blivit av om jag inte haft honom att gå till. Jag upplever att jag fått en närmare gudsrelation genom detta. Två olika icke troende personer har frågat mig: ”Varför är du så glad?” och jag har fått berätta varför. Men jag har funderat på det – är jag så glad? Även om jag inte alltid är glad så har jag frid inombords och kanske lyser det igenom.
– Jag ska inte sticka under stol med att det är tufft ibland nu också. Det blir ett helt annat liv när man är ensam och inte har någon att bolla med. Samtidigt är jag privilegierad som har så många goda vänner och som får bo som jag gör. Det finns så många i missionsföreningen här som var fantastiska när Christer var sjuk och efter att han dog. Christer sa vid ett tillfälle: ”Jag trodde inte det fanns så mycket kärlek.” Där fungerade missionsföreningen som Guds familj – det gör den fortfarande.
Bönesvar
– Ett tag efter Christers begravning åkte jag till min son i Norge. När jag var där tänkte jag på vårt hus hemma i Örkelljunga. Skulle jag åka hem till det? Det var ju så stort. Där satt jag själv i en liten hörna av soffan och jag sov i min säng i en hörna av sovrummet. Min son sa: ”Du kan ju sälja?” Då kom friden över mig. ”Ja, jag kan sälja!” Karin berättar om hur det på kort tid löste sig med både husköpare och en ny lägenhet åt henne trots att det verkat osannolikt. Huset rensades och Karin fick hjälp att renovera den nya lägenheten; två omfattande arbeten.
– När det var slut bara sov och sov jag. Det var så skönt att allt löst sig. Efter allt det jobbiga så brydde Gud sig om att ge mig en lägenhet. Jag var så tacksam.
Vilken skillnad gör bönen?
– Skillnaden är att jag lägger saker på Gud. Det jag bekymrar mig för lämnar jag till honom. Jag vet att det jag är angelägen om bryr sig Gud ännu mer om. Ibland är det lätt att ta mycket ansvar på sig själv, men man får lägga det på honom.
– Ibland när jag får bönesvar blir jag så förvånad. Jag har under stunder av förtvivlan fått erfara hur Gud kommit med ett bibelord eller något som träffar precis rätt i den stunden. Det är den helige Ande som gör det. En gång under Christers sjukdom när jag låg och kämpade på natten sa jag till Gud: ”Jag orkar inte i genom den här dalen!” Då kom det till mig en sångvers med ord om hur Jesus skulle bära mig ”över alla djup”. Det är små budskap från Gud om att han ändå ska ta hand om mig.
– Gud kan leda en till möten med människor också. Flera gånger har det hänt när jag varit lite deppig och tagit en promenad att jag träffat någon på vägen, fått en pratstund och blivit upplyft. Jag får vila i att Gud leder – inte så att han styr mig som en robot, men att han leder. Så kanske jag kan få betyda något för någon människa som jag möter.
Maria Gunnarsson
Socionomstuderande, Lund