En okänd Gud strövar i vår natur. Han går i skog och mark, över åker och äng, strandklitter och fjäll. Han gör spår. Varje avtryck noga satt med avsikt att upptäckas.
Spåren finns ofta helt uppenbara, andra gånger mer dolda. Någon med ögon känsliga för färg ser hur väl försommarens alla ljusgröna nyanser harmonierar och förstärker varandra, men även naturens övriga färger: tallarnas fnas-röda med dragning åt orange, björkarnas vit-grå ränder och maskrosornas klart solgula lysknappar i nyttårsgräset. Ingen färg skär sig mot de andra. Det är harmoni, och det ger harmoni. En annan med mer analytiskt sinne ser hur näckrosens blad tydligen är perfekt utformade för flytkraft just där den är, och hur dess långa förankringskabel ned mot dybottnen gör det möjligt för den att överleva även när man skulle tro att den borde översvämmas och drunkna, medan maskrosens färdigblommade frökapslar utnyttjar lufthavet och i minsta knappt kännbara vind lätt seglar långa sträckor för etablering på nya platser.
En skeptiker skulle säga att det här med hur vi upplever att färger stämmer så väl överens, det är bara vad vi har blivit vana vid, vad vi är programmerade till. Och att naturens överlevnadsmekanismer bara är strategier som naturen utformat efter oerhörda tidsrymder och som visat sig vara de mest lämpade.
Men någon annan ser med hjärtat.
Precis det ska vi göra. Varje avtryck är noga satt med avsikt att upptäckas. Vår uppgift är att se allt detta vackra och fantastiska. Njuta. Förundras över det intrikata i hur allt, precis allt, hänger ihop, från det allra minsta, tillvarons innersta krypin, till det allra största: människan.
Och inse: det finns en Gud bakom alltsammans. Det fi nns en Gud bakom färgernas harmoni, en Gud som i sig själv är harmoni och som genom naturens harmoni vill ge oss en aning om att det faktiskt går att forma våra liv till harmoni – för att vi kanske i förlängningen så småningom också skulle fundera över varifrån vår disharmoni kommer. Varför skär det sig så ofta i våra relationer? Varför blir livet så ofta en lång rad av kollisioner mellan olika viljor – också inom oss själva? Om naturen har fått harmoni, så verkar jag bära på det motsatta. Något som drar ned och skapar irritation och smärta. Det är som om vi bar på något sjukt, något som går bortom naturens ”äta eller ätas”, något med mer ursprung i det onda … Men det var våra sjukdomar han bar, våra smärtor tog han på sig … (Jesaja 53:4)
Vildsvinet som bökar upp lantbrukarens spirande vårsådd gör inte det av illvilja för att göra någon arg eller ledsen. Räven som tar nykläckta fågelungar som ramlat ur boet gör det inte av ondska. Men människan har förmågan att ställa sig i det ondas tjänst på många tusen sätt – och gör det tydligen gärna. Vi bär på den infektionen.
Den sjukdomen ska behandlas radikalt, det vill säga: vid roten. Ondskans makt är bruten. Det finns en möjlighet att komma ur det självdestruktiva och vända sig i en annan riktning. Det handlar om att se vad mannen och Guden Jesus gjort: Han dödades för våra synders skull – tog våra straff, han besegrade döden genom att bli levande från den, och han öppnade en väg för oss till Guds fadersfamn. Där får vi börja och börja om med vårt nya fokus: Jesus själv. Vi får se på honom mer än vi skärskådar vårt eget.
Det finns en väg till harmoni i livet. Inte bara färgernas harmoni, utan en harmoni som går på djupet.
Anders Göth, redaktör, Malmö