En okänd Gud söker ögonkontakt. Han har spritt sina spår i skog och mark, på gator och torg. Nu väntar han på att vi ser dem och reagerar. Varje avtryck är ju noga satt med avsikt att upptäckas.
Människan bär på en – ibland förträngd – längtan: ”Var är den vän som överallt jag söker?” Många kan berätta att man känner det som att det finns ett hål någonstans i tillvaron, ett hål där tillvaron skulle vara hel. Man anar att det finns något som passar in precis där, men vet inte vad. Så man söker – söker och söker … Den engelske författaren och filosofen, tidigare ateisten och senare kristendomsförsvararen C. S. Lewis, har sagt: ”Allt det vi kallar människans historia … är den långa, fruktansvärda berättelsen om hur människan försöker hitta någonting annat än Gud som kan göra henne lycklig.”1
Så många jagar den ultimata upplevelsen. Man klättrar i berg, ju svårare och farligare, desto bättre. Man hoppar i gummiremmar och skärmflyger, fridyker och söker kittlingen i skräckfilmer. Man går från relation till relation eller ’förverkligar sig själv’ i karriär och barn. Ibland inbillar man sig att man faktiskt nått målet: att bli lycklig. Alla vet att allt kan raseras bara av ett ord från fel person. Men Gud går där bakom varje tyngd skuldra, medveten om all belastning personen är utsatt för. Han går där med bara en längtan: Vänd dig om, och se mig. Se mig i ögonen, du jagade, jagande, trötta, missbelåtna och rädda människa!
Han har lagt ut sina spår, den okände Guden. Stundtals stannar någon till, ser och anar att man står vid en svindlande kant i livet där allt skulle kunna förändras. Någon tar steget fram, men många vänder sig tillbaka till tidigare livsmönster, oförmögna att lita till något annat än sitt eget. Den som till sist ändå tar steget in mot det okända beskriver ofta hur man upplevt det mer som ett dragande än som ett eget steg. Man har gett upp ett motstånd snarare än gjort ett medvetet val, med konsekvenser tagna i beräkning. Inte heller har allt helt plötsligt fallit på plats i livet. Gud är inte en bit till i livet, eller ens just den rätta pusselbiten för att livspusslet ska bli komplett. Han är själva förutsättningen för livet. Den som håller livet i sin hand. Han ger inte guldkant på tillvaron. Han ÄR tillvaron själv.
Inför den helige blir mycket tydligt och synligt. Jag är inte den jag borde vara. I tankar och ord, handlingar och försummelser söker jag i mitt blinda tillstånd det jag själv för stunden tror är bäst för mig själv, bara för att upptäcka att min egoism lurar mig och drar mig ned i smutsen. Gång på gång. Inför den Helige måste jag slå ned blicken och skämmas. Det är en obekväm känsla. Mångas naturliga reaktion är att trycka undan den. Men någon gång kan Guds gode Ande hjälpa oss att hålla fast blicken vid Gud så att ett kors blir synligt. Där korsfästes vår egoism tillsammans med Jesus. Så kan Guds gode Ande låta tron börja gro och växa, tron på att vi, i all vår själviskhet och självtillräcklighet är förlåtna egoister, och som sådana helt och fullt älskade och önskade människobarn i Guds armar.
Och bakom allt står en tidigare okänd Gud med ett leende som går från öra till öra.
Anders Göth, redaktör, Malmö
1 ”All that we call human history … is the long terrible story of man trying to find something other than God which will make him happy.”