När vi möter människor för vilka bönen har blivit ett sätt att leva, blir vi nyfikna och Herren själv inspirerar oss till att själva börja. Ingrid och Arthur Einarsson har mött några. Följ med och möt dem du med!
Ofta träffar man på personer som drabbats av sjukdom eller någon kris i livet som med frimodighet säger: ”Jag känner mig så buren för jag vet att många ber för mig.” Som kristen medmänniska är det både en förmån och en plikt att få be för andra. Vi har träffat Gerda som är i åttioårsåldern och Stefan som nyss fyllt femtio och ställt några frågor till dem om bönens betydelse.
Först samtalade vi med Gerda. Redan när vi bestämde tid att träffa henne slogs vi av hennes trosvissa och övertygande tillit till Guds trofasthet och godhet.
– Jag läste ju senast i morse ett stycke om att Gud inte överger mig. Han är så god!
I Gerdas ljusa och trevliga lägenhet hinner vi inte ens sätta oss förrän hon läst flera sångtexter som vittnar om hennes ständiga kontakter med Gud och hans ord.
– Och tänk, jag får gå och prata med Gud här om dagarna! Jag behöver inte ens fråga om han har öppet som på läkarstationen, säger Gerda.
Vem lärde dig att be?
– Det var mor, som alltid var hemma. Hon blev blind ganska tidigt i livet. När far till exempel åkte till bönemöte tog mor oss i knäet och så bad hon med oss och vi skulle säga efter. Sen har jag många minnen från söndagsskolan. Vi började alltid med sången ”Herre samla oss nu alla kring ditt dyra nådesord”.
– Och så kommer jag så tydligt ihåg när gamle Sven J. ställde sig upp på ett möte och läste med inlevelse och eftertryck: ”Gå och tala om för Jesus allt vad som dig trycker här, tala om din nöd och smärta, säg hur ond och död du är”. Han läste hela sången och sen satte han sig. Gud talade direkt till mig.
Vad talar du med Gud om i bönen?
– Oh, det blir allt! Men det allra viktigaste är att jag får komma hem med en frälst och bärgad själ! Varje kväll säger jag: ”Kom och hämta mig om det är Din vilja Gud!” ”Hur tryggt det är att lämna i Guds händer, allt”.
Vilka ber Du för?
– Jag har så många. Alla mina barn och arton barnbarn och lika många barnbarnsbarn ber jag för. Hon räknar upp dem och visar foton. Man kan märka hennes kärlek och omsorg när hon berättar om dem. När hon pratar med dem i telefon och berättar att hon ber för dem, brukar hon få svaret: ”Jag ber också för Dig farmor” och det blir hon så glad för.
– Sen ber jag för grannarna här i huset. Vissa stöter ifrån sig allt om Jesus, men när jag frågar om jag får be för dem, så kan jag få en nick. Ibland säger någon rent ut: ”Du kan väl be för mig!”
– Alltid är det någon som kommer för mig. Jag ber för er som är ute på servicehem, för ELMs verksamhet, för präster och predikanter, för biskopar och ärkebiskopen. Det är så viktigt att ha Jesus med i förkunnelsen. Det får vi be om. Jag är så glad att vi har närradion. Sen ber jag för dem som jag känner som är sjuka. Det är nöden som får driva oss till Frälsaren. Och så har vi så mycket att tacka för! ”Jag kan inte räkna dem alla, de prov på Guds godhet … ”1
Några dagar senare träffade vi Stefan. Vi frågar:
Vem lärde Dig att be?
– Det var särskilt mor som lärde mig be när jag var barn. Som tonåring betydde sedan far mycket för min utveckling. När jag kom i tonåren samlades vi på läger i smågrupper och bad. Att be i små grupper och leta upp de ställen i Bibeln där vi uppmanas att be, är en bra skola där man lär sig mer och mer. Men man blir aldrig färdig.
– Vi har så många löften i Bibeln om bönhörelser, säger Stefan.
– Jesus undervisar sina lärjungar: Bed och ni skall få, sök och ni skall finna2 och Vad ni än ber om i mitt namn, skall jag göra, för att Fadern skall bli förhärligad i Sonen. Om ni ber om något i mitt namn, skall jag göra det.3 Vi har en fantastisk Frälsare som vi får tala om allt för.
– Sen är det inte bara ”begärbön” vi har löfte om. Vi står även idag i en väldig andekamp som vi behöver hjälp i. Det är en strid mot starka andemakter som vi måste vara medvetna om och våga gå in i, drivna av Guds helige Ande.
Som exempel nämnde Stefan en kristen som blev uppringd av en man som sa: ”Vi vet att Du håller på att be – vi vill att du slutar med det!”
– Jesus kämpade själv i Getsemane. Vi har också en kamp att kämpa till exempel mot ockultismen och andra aktuella frestelser. Jag skulle önska att vi inte bara är en bibelrörelse utan också en bönerörelse, för vi har en fiende som vill föra oss bort från Jesus. Jag tänker både lokalt men också på hela ELM.
På frågan om Stefan har något exempel på tydlig bönhörelse säger han, att i många, många problem har han sett hur Gud löst och hjälpt. Han har många erfarenheter från åren som missionär i Kenya och han ser idag hur Herren hjälper gång på gång i missionsverksamheten. Vi får i barnslig förtröstan fråga: ”Hur gör vi nu Gud?” Och Han fixar det! Gud leder det alltid till det bästa och har aldrig svikit.
– Vi har så god undervisning om bön i Ole Hallesbys Från bönens värld och i C.O. Rosenius undervisning om Trons bön tar Gud på orden.
– Guds vägar är så mångsidiga och vi kan inte förstå dem, men vi får be för dem som lider och för dem som sörjer – ja för andra som har det svårt. Gud vet allt och ändå vill han involvera oss, så att vi måste tala med honom om både det ena och det andra. Stefan pekar på Filipperbrevet 4:6–7 där aposteln Paulus skriver: Låt Gud i allt få veta era önskningar genom åkallan och bön med tacksägelse. Då skall Guds frid, som övergår allt förstånd, bevara era hjärtan och era tankar i Kristus Jesus.
– Så får vi lovsjunga Gud för den han är. Om vi praktiserar detta med tack och bön så blir vi också välsignade.
Både för Stefan och hans fru Annemarie har bönelivet stor betydelse. Det blir så, särskilt när man har barn och barnbarn. Inför Guds tron nämner de alla vid namn. Lina Sandell har utryckt det så bra i sången: ”Jag kastar det allt på Jesus …” Där pekas på synden som med sin börda tynger, där nämns vår svaghet, vår möda och allt som möter i vardagen. ”Jag kastar det allt på Jesus, ty så har han mig befallt!” Sånger och skrivna böner kan vara till stor hjälp särskilt när man är trött. Då kan andras ord ge hjälp i bönen.
Ingrid och Arthur Einarsson, Åhus