Brobygge i Broby

I nordskånska Broby kan man få höra att ”det svenska folket är det snällaste i världen”. Här har flyktingar fått möta människor som ger Guds kärlek vidare i omtanke och medmänsklighet.

UNDER VÅREN 2014 öppnade Migrationsverket ett transitboende för nyanlända invandrare i gamla sjukhuset i Broby. I samma veva startades projektet ”Vänskap i Broby” som vänder sig till asylsökande nyanlända mammor och barn. Syftet är att minska deras utanförskap genom att öka deras kompetens att möta utmaningar i vardagen i Sverige.

Samarbete där många engageras

Från busstationen går jag bara femtio meter till huset där det kommunala bostadsbolaget upplåtit två lägenheter för verksamheten. Jag går nerför trappan till källaren och frågar efter Linda Svenle som är en av projektets två halvtidsanställda. Först hamnar jag hos kvinnogruppen som just ska börja sin samling, men snart hittar jag Linda inne hos barnen i den andra lägenheten. Jag slår mig ner på en stor, spräcklig kudde och intervjuar i tvåminutersintervaller mellan gråtande barn, hämtande och lämnande föräldrar, och ett missöde med akrylfärgerna. Jag ber att få veta lite mer om Vänskap i Broby.

– Projektet drivs av Svenska Kyrkan i Broby och medfinansieras av Europeiska flyktingfonden och Lunds Missionssällskap, säger Linda när hon orienterar mig om vad som händer.

– På måndagar har vi kvinnogrupp och barngrupp och på onsdagar är det öppet hus med klädutdelning. I kvinnogruppen har vi kurser om sex veckor vardera, och till varje kurs kommer nya volontärer och hjälper till. Kurserna har teman som Lätt svenska, Vardagslivet och Egenvård. Vi ordnar även trivselaktiviteter för familjerna. I samband med den här kursen, Kultur och Tradition, ska vi åka till Hässleholm på julmarknad.

– Onsdagarnas Öppet Hus har också gjort att fler fått reda på att Vänskap i Broby finns. Det finns ett stort behov av kläder. Det är många som skänker, men det går åt mycket också. De som får kläderna är så tacksamma och glada, de tycker att Sverige är ett fantastiskt land med snälla människor.

Gud leder – ibland oväntat

Linda berättar hur hon tydligt känner Guds ledning i arbetet. Familjerna stannar bara på boendet Brobysjukhuset i några dagar och myndigheternas tystnadsplikt kan göra det svårt att återfå kontakten med den man bara träffat en gång, men vid flera tillfällen har märkliga sammanträffanden gjort att man ändå lyckats hitta människor. Migrationsverket förvarnar inte heller innan familjerna ska flytta till en annan kommun. Därför har man nu börjat med att skriva upp namn och telefonnummer till dem som är med i grupperna. När man märker att en familj flyttat, ringer man och kanske hälsar på dem.

– Då blir de så glada. Vi försöker få med någon representant från den lokala församlingen och eftersom vi är så ’bundis’ med de nyanlända blir de det också, säger Linda.

– Tanken är ju att människor ska integreras i samhället och komma in i det som redan finns. Därför försöker vi hjälpa till att knyta kontakter. Till exempel har vi följt med några av barnen till Broby IFs träningar. Aktiviteten spelar inte så stor roll, det viktiga är att man möter människor så att de känner sig välkomnade. Vårt namn, Vänskap i Broby – vi kan bli det tillsammans! – så att det inte blir två läger, vi och dom.

Osäker väntan på samlad familj

Längre bort på golvet sitter en liten flicka i rosa kofta. Linda berättar att hon heter Sverige och har fyra äldre syskon. Pappan kom hit först, medan mamman var kvar i Syrien, gravid och med fyra barn. Nu är de här allihop.

– De får bo här ganska länge själva, de familjemedlemmar som kommer först. Det tog över ett år med asylprocessen för Sveriges pappa, och så var det krig i hemlandet. Ibland kan man vara orolig för om papporna hinner bli klara med processen medan familjen fortfarande lever. Resan är också riskfylld. De som kommer från Afrika och som inte har så mycket pengar får bo längst ner i båten. Där är det mycket avgaser så en del klarar sig inte.

När Sveriges pappa senare under dagen kommer för att hämta henne får han hjälpa till att hänga upp en lampa i taket.

– Shukran, säger Linda när det är klart. Det betyder tack. – Shukran – arabiska. Kurdiska: sipas, svarar pappan.

– Aha, du pratar kurdiska! utbrister Linda.

Svenska folket – snällast i världen

När klockan blivit halv fem droppar barnen av och vi går in till kvinnogruppen. De har pratat om julen och deltagarna har fått berätta om traditioner som ligger dem extra varmt om hjärtat.

– Det blev lite gråt när man började tänka på sina anhöriga som är långt borta, berättar Maggan Johansson, som är projektets andra anställda. Jag pratar med Nour Abdulsalam som kom till Sverige från Turkiet för två och en halv månad sedan.

– Men mitt hemland är Syrien. Min man kom hit först och sökte uppehållstillstånd, medan jag och våra tre barn var kvar i Turkiet.

– Hur såg ditt liv ut innan du kom till Sverige?

– Före kriget var mitt liv riktigt bra. Jag jobbade som engelsklärare och hade bil, lägenhet, familj, vänner … Vi hade ett hemland! Men när kriget började blev 80% av min stad förstörd. Elektriciteten försvann, ingen kunde komma in eller ut, staden var omringad och många dog av hunger. Mina barn kunde inte sova för de var så rädda för soldaterna. Det var inget liv. Att ta sig till Sverige är också mycket svårt. Många vill komma hit, men det kostar massor av pengar – kanske livet. Min man betalade 10 000 dollar för att ta oss hit. Men när man väl kommit hit är det okej.

– Och nu, hur ser ditt liv ut här?

– Jag är här på Vänskap i Broby varje vecka. I dag pratade vi om julen, det var nytt för mig. Jag har hört om det, och våra kristna grannar i Syrien fi rade det. Vi brukar också baka en tårta, men av tradition, inte på grund av religion. Nu när jag är här vill jag lära mig allt om Sverige! Jag gillar att söka och läsa på nätet så jag läser om Sveriges kultur och vanor och har börjat lära mig svenska på egen hand. Jag letar bostad i Stockholm, vill fortsätta plugga, ta en master och bli översättare. Jag vill så gärna jobba! Jag är van vid det och kan inte leva utan det. Den svenska regeringen är bra att ha att göra med och det svenska folket är de snällaste i hela världen – detsamma säger många från Syrien. Men det är svårt att hitta bostad och jobb, det tänker jag på hela tiden.

Framtid i Guds händer

– Hur tänker du om framtiden?

– Jag tror att det kommer att gå bra för mig. Jag tror på mig själv – med Guds kraft kan jag göra vad som helst. Jag hoppas att folk accepterar oss här i Sverige. Vi ville inte åka, men ödet ville annorlunda. Alla vill nog egentligen vara i sitt hemland. Nour är muslim, men jag känner igen mig när hon berättar om sitt totala behov av Gud. Maggan berättar senare om hur hon tänker kring detta:

– Många av dem som kommer är muslimer och man måste vara vis i det mötet. Vi kan berätta om vår tro, i dag pratade vi ju om varför vi fi rar jul. Men oavsett om de väljer att ta till sig det budskapet eller ej, tror jag att Gud vill att vi ska visa medmänsklighet och ta hand om ”främlingen, den faderlöse och änkan”. Jesaja 58:6–14 är en bra handbok i flyktingarbete. Det är min drivkraft i detta. Gud ser till dem som har det svårt och för mig som kristen är utgångspunkten att följa honom. Då ska han säga: ”Här är jag” – mitt i det svåra.

I BROBY LYCKAS DE med både snack och verkstad, tycks det mig, fast Linda säger att ”utan Gud hade det inte varit lätt”. Saker faller liksom på plats. Under intervjun får jag veta att projektet är lite trångbott, men en vecka efter intervjun pratar jag med Linda som glatt berättar att klädinsamlingen nu ska få fl ytta till Lutherska missionshuset! Sen förlorar vi oss i en diskussion om vackra gamla hus.

MARIA GUNNARSSON, studerande, Lund