Gröna fingrar i missionslandet

Nyplanteringar kan se olika ut. Från odlingen känner vi utlöparen, frösådden, sticklingen och ympningen. Dessa kan tillämpas också på nyplanteringar av andliga gemenskaper.

FÖR ETT LITET TAG SEDAN skulle jag med familjen på gudstjänst. Vi kom drygt tio minuter innan det började och det var svårt att hitta parkering! Fantastiskt, men väldigt ovanligt i vårt land i dag. Det är bara några procent av Sveriges befolkning som går till gudstjänst varje vecka och fortsätter avkristningen i samma takt som de senaste årtiondena sjunker vi snart under gränsen för vad man i missionsforskning talar om som ”onådda folk”.

Hur kan vi vända den utvecklingen? Det kan vi förstås inte, det är bara Guds Ande som kan leda människor till tro och som kan kristna folk och länder. Men samme Gud har gett oss befallningen till mission och lovat att vara med: Gå därför ut och gör alla folk till lärjungar … Och se, jag är med er alla dagar till tidens slut (Matt. 28:19-20). Eftersom Herren gett oss uppdraget ska vi inte spara på krafterna för att göra vad han uppmanar oss till.

Längtan efter gemenskap Vid Evangelisk Luthersk Missions (ELMs) senaste årsmöte beslutades att ELM ska nå nya människor i Sverige genom plantering av nya gemenskaper. Det är ingen nyhet att ELM vill nå människor med evangeliet. Rörelsen har ända sedan sin start verkat för Guds rikes utbredande. Men medan man i utlandet har varit en nyplanterande rörelse har uppstart av nya gemenskaper inte varit fullt så betonat i Sverige. I vår tid behövs detta också i vårt land. Människor längtar efter tillhörighet, efter gemenskap. Vi kan erbjuda människor något de saknar.

Förr fanns en given gemenskap i de flesta hem. I dag är 38 procent av Sveriges hem enpersonshushåll och i mindre än en tredjedel av svenska hushåll bor fler än två personer. I en kristen gemenskap kan vi nå våra likar, dem vi delar vardagen med (kollegor, grannar, släktningar). Det behöver inte vara märkligare att bjuda med någon till ett bibelstudium än att kolla om någon vill komma hem och se på ishockey på TV. Den danske teologen och konstnären Jørn Henrik Olsen säger: ”Människor utanför kyrkan är mindre reserverade och distanserade gentemot oss än vi är gentemot dem.” Det är viktigt att vägen in i den kristna gemenskapen får vara enkel. Det behöver den vara eftersom det handlar om människors väg till Gud. Gemenskapen måste vara öppen.

Möjligheter för uppstarter

Det jag hittills sagt gäller förstås befintliga gemenskaper – församlingar och missionsföreningar. Men det behövs också nya gemenskaper för att nå fler människor med evangeliet – på nya platser, men också på större orter där det redan finns levande kristna gemenskaper. Hur kan sådana gemenskaper startas? Utifrån ett ELM-perspektiv vill jag visa på några möjligheter. Jag lånar termerna från biologin, från växternas olika sätt att fortplanta sig.

Utlöpare (reva)

Utlöpare (eller revor) är långa sidoskott från växtens basaldel. Jordgubbsplantan är ett exempel. Från plantan sticker en utlöpare iväg och blir så småningom en ny planta. En sådan nyplantering sker när några medlemmar i en förening/ församling beslutar sig för att påbörja något i närheten. De hämtar under en tid fortsatt kraft från den mogna plantan, till exempel genom att fortsätta fira gudstjänst eller låta barnen finnas med i barn- och ungdomsgrupper i den gamla gemenskapen. Ursprungsgemenskapen behöver inte vara fullt engagerad i nysatsningen, men kan finnas med i bönestöd och vilja att underlätta för dem som satsar. När sedan utlöparen fått ner sina rötter på den nya platsen kan den börja växa av ’egen’ kraft. Den nya gemenskapen kan finnas på en ort i närheten av den gamla föreningen eller församlingen, eller kanske i ett ytterområde i en storstad.

Frösådd

Wikipedia skriver: ”Frösådd: fortplantning genom frö, till skillnad från asexuell förökning genom till exempel revor eller sticklingar.” Frösådd utgör alltså den vanligaste formen av fortplantning och överföring av liv hos växter. Men jag vill ta fasta på när sådden sker medvetet. Det kan vara en nyetablering som sker efter beslut (i en ELM-förening, region eller riks) att plantera ett frö någonstans med målet att en ny kristen gemenskap ska växa fram. Så skedde när ELM sände predikanter till norra Sverige för snart hundra år sedan. De reste som såningsmän. En del stannade och blev också trädgårdsmästare.

Stickling

En stickling är en avskuren växtdel av en gren eller rot avsedd att stickas ned i jord eller sättas i vatten för att slå rot och bilda en ny planta. Så har en pelargon blivit till flera på många svenska fönsterbrädor. En sticklingsgemenskap kan bildas när en medlem eller en familj flyttar från en ELM-förening/församling till en plats där ELM inte finns sedan tidigare. Man bär förstås med sig mycket av det man fått och präglats av och kan i hyfsad jordmån få slå rot och bli till en ny växande planta. Tänk om detta kunde bli första alternativet, i stället för ympning (se nedan)! Då skulle vi nå fler med evangeliet. Men en stickling är under en tid sårbar och kan behöva stöd och skydd. Där kan befintliga gemenskaper bidra, liksom ELM på riks- och regionnivå.

Ympning

Ympning är när en växtdel planteras in i en liknande växt. Metoden är vanligast när det gäller fruktträd. För att lyckas måste ympningen ske i en liknande växt och frukten bli av den ursprungliga arten. Jag minns ett äppleträd från min barndom som bar sju sorters äpplen! Det här alternativet är gott om stickling inte är möjligt. När en ELMare kommer till en ort där ELM inte finns och det inte är möjligt att försöka plantera en ny gemenskap engagerar man sig i ett annat kristet sammanhang. Samtidigt kan man fortsatt vara ELMare och bära ELMsk frukt i form av jesusglädje, bibeltillit och missionsiver.

NYPLANTERING, ATT STARTA EN NY KRISTEN GEMENSKAP, kan alltså gå till på flera olika sätt. Men gemensamt för de olika sätten är att det finns någon eller några som bär på en längtan efter att fler människor ska få lära känna Jesus. Den längtan, som också kan beskrivas som en dubbel kärlek – till Gud och till människor man lever bland – är också den absolut viktigaste utrustningen för mission i Sverige.

ERIK J. ANDERSSON, missionsledare, Örkelljunga